Meningen med föreningen

Meningen med julen enligt tidningarnas reklam är att man ska shoppa sig lycklig, alternativt äta sig lycklig. Riktigt långt tillbaka i tiden hade vi midvinterblot eftersom vi hade slaktat och det var för mörkt och kallt för att göra något annat än att äta och ta det lugnt. Sen blev Sverige kristnat och då skulle vi fira jul i åminnelse av Kristi födelse. Gott så. Nu är Sverige allt mer sekulariserat och kärnfamiljen i fullständig upplösning. Nya kulturer för med sig nya traditioner som vi glatt tar till oss. Det kanske inte är så konstigt att vi släpar in granar i våra hem, men inte vet varför vi gör det (annat än att det luktar gott om det är en riktig gran).

Det bästa med julen är enligt min ringa mening 1) Jag slipper kliva upp i ottan och jobba. Det är inte alla som får vara lediga, så jag skänker en tacksamhetens tanke till sjukvårdspersonal, brandmän, polisen och alla andra som jobbar. 2) Jag behöver inte fundera på vad jag ska laga för mat. Kylen är full av gosaker som bara kan tas fram. Det mest ansträngande man gör i matväg är att koka potatis och kanske vispa grädde till Ris a´la Malta. Det är en ren fröjd! 3) Jag har tid att göra trevliga saker och tid att reflektera över vad som är viktigt i livet. Jag önskar att alla har tid att ta ett djupt andetag och tänka efter. Ett nytt år närmar sig. Vad blev bra respektive mindre bra med 2010? Hur vill vi att 2011 ska bli?

Soppa på en spik

" I år har vi julen hemma hos mig!" sa min far generöst i början av december. Min syster och jag tolkade detta uttalande som att vår far skulle bjuda in oss på julmat. Trevligt. Skönt att låta någon annan stå för de rökta fårfiolerna. För två veckor sedan ringer min syster och låter lätt ansträngd. Pappa hade "beställt" rödkålssallad av henne. Det dröjer inte länge förrän även jag får ett telefonsamtal med en "beställning", denna gång på Waldorfsallad. Inga problem, jag gillar knytkalas. Syrran håller med och vi går båda tillbaks i julmysläge igen.

I går kommer min far förbi mig och ska kolla läget. Jag förklarar glatt att jag och syrran dyker upp på julafton två timmar innan vi ska äta. "Det går inte!" utropar min far med håret på ända. "Vi hinner aldrig bli klara på så kort tid!" Vilka vi? Vaddå klara i tid? Jag ska koka potatis och klämma ut lite majonäs på ägghalvor, that´s it. Nä, det verkar som om "jul hemma hos pappa" innebär att vi (jag och min syster) ska laga all mat i ett kök vi inte hittar i medan vår far vimsar omkring och är i vägen. Adjö julefrid och hej sura uppstötningar... I kväll svor syrran och jag en ed om att hädanefter firar vi julen hos mig eller hos henne (så länge pappa lever dvs). Då kan vi sätta honom i soffan framför tv:n i trygg förvissning om att ingen kommer att tvinga oss laga grisfötter eller stoppa korv speciellt inte i ett främmande kök...

Vad en liten gumma kan gno

Jag älskar när det är snyggt och rent hemma. Ordning gör mig lugn. Det är stört omöjligt för mig att få någonting gjort i en fullständig röra. Tyvärr avskyr jag att städa. Att tvätta är ok för sen får man sortera in allt på sin rätta plats, men att städa, det är ett Sisyfosarbete. Tre minuter efter en dammsugning av hela huset dyker det plötsligt upp dammråttor som legat och lurpassat någonstans i väntan på att man genomsvettig och mörbultad ska ha sjunkit ner i soffan.

Därför är jag alltid på jakt efter saker som ska underlätta städningen. Jag har turen att ha en make som gärna tar sig an städningen men ibland måste man bara göra det själv. Det var vulgoaffären Rusta som kom till min räddning. Räddningen heter "engångsmoppar" och gör att man på ett kick samlar ihop dammråttor utan att ens bli svettig. Min syster kallar det "att sviffra" efter den dyrare varianten av städmopparna. Kanske inte det mest miljövänliga man kan göra (skapar sopor) men samtidigt sparar man ju ström och sin mentala hälsa och det är ju alltid trevligt.

Extra allt nej tack!

I går när jag kom till jobbet var det fullt med bilar utanför kyrkan. Pessimist som man är tänkte jag genast att det var en begravning, men så såg jag den strida ström av pigga barn som var i farten och förstod att det var något juligt på gång. Det skulle visst firas Lucia. Jag tillät mig att bli förbryllad eftersom det var fredagen den 10 december i min kalender. Så vitt jag förstår det firas Luciadagen den 13 december. Om man skulle glömma bort det kan man alltid kolla sin kalender för det är t.o.m Lucia som har namnsdag den dagen. Mina arbetskamrater delade min förvåning. Var detta något nytt påfund för att maxa julen? Eller ett uttryck för vår allt mer sekulariserade värld? Varför då befinna sig i kyrkan överhuvudtaget? Mina frågor står obesvarade.

Denna flytt av Luciadagen ger mig ingen ro. Det är som att inte bli firad på sin riktiga födelsedag utan bli firad i förskott eller klumpas ihop med andra syskon bara för att det är enklare. Hela vitsen med födelsedagen går ju förlorad. Vitsen är att av alla årets dagar är det en dag som är bara min. Dagen då jag kom till världen och drog mitt första andetag. Visseligen firar vi ibland "lilla julafton" med arbets- eller skolkamrater, men det utesluter inte att vi senare firar julafton den 24 december. Är flytten av Lucia ett uttryck för den stress som genomsyrar våra liv numera? Allt ska maxas och klämmas ihop. Vi har inte ens tid att begrava och sörja våra närmaste. En arbetskamrat berättar om begravningsbyråer som får önskemål om att jordfästningar ska ske på lunchen så att man inte behöver ta ledigt från jobbet. Man föds en dag och man dör en dag. I det avseendet är vi alla lika. Födelse och död måste få ta lite tid även om det rubbar det där som är i mitten och kallas livet.

Att inte se saker i svartvitt

I går kom min syster hit och vi gick igenom var sin påse med kort och annat som vår far gett åt oss. Han hade letat efter något i en av sina skåpar och inte hittat det, men istället kom han på att där fanns sånt som vi kanske skulle ha intresse av. Alltså fick jag bland annat min och mammas "dogtag" (sånt man skulle hänga på sig om det blev krig), en träbit med en teckning av ett hus med dateringen "en torsdag" (mycket informativt) samt en hel del papper som hade att göra med min födelse. Syrran i sin tur hade fått gamla brev, tidningsurklipp och förfasade sig över gamla kort där hon såg fet ut. Tillsammans försökte vi lista ut vem som var vem på en hög med svartvita bilder. Det var inte det lättaste. En jul för ett antal år sedan försökte jag få min mor att skriva på baksidan av alla kort vad motivet föreställde. Min mamma svarade svävande att hon visste vem det var så det inte behövdes. Vi talar inte gärna om döden i min familj, så nu sitter vi här syrran och jag och försöker bygga ett gigantiskt pussel med bitar som alla är svartvita och påminner om varandra.

Ett liv innan döden

Jag har ett fantastiskt jobb. Varje dag får jag jobba med böcker och människor vilket är helt underbart. Jag har dessutom fördelen att ha heltidsjobb i en sk tillvidareanställning. Trots allt detta positiva har jag ändå uppfattningen att 6 timmars arbetsdag är att föredra. Det är egentligen ingenting som säger att heltid ska vara lika med 8 timmar. Jag tror det är människans längtan efter symetri som gör att vi delar upp dygnet i 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars fritid.

Men ska man vara ärlig så är det snarare 6 timmars sömn, 10 timmars arbete och resten städning, matlagning, tvätt och allmänt plock. Inte så mycket tid över till att bara vara eller till något annat trevligt. -Det är bara en fråga om prioritering, säger någon nu, men si det är det inte. Ska jag börja jobba kl 7 måste jag kliva upp senast 05.30. Det tar 30 minuter från min dörr till jobbet (med bil) och 1 timma och 45 minuter med buss. Sen jobbar jag från 7.00 till 16.00 men jag har bara 30 minuters lunch, vilket innebär att jag kastar i mig maten och inte så mycket mer. Strax efter 16.00 påbörjar jag min resa hem. Med bil är jag hemma 16.50 ca, med buss 17.30 (och då har jag dessutom 10 minuters promenad efter det). Jag vet att många (bland annat i Stockholm) har ännu längre pendlingstider, men det är ingen ursäkt. Det är dags att börja ifrågasätta 8 timmarsarbetsdagen NU.

Tiden kan vi istället använda till att förkovra oss, laga hälsosam mat, ungås med vänner och familj eller jobba ideellt. Det är absurt att vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls. Om vi istället delade på den arbetstid som fanns så skulle vi alla få bättre balans i våra liv. Visst finns det sånna som vill jobba 10 timmar och då skulle de naturligtvis få göra det, men heltid skulle vara 6 timmar, med eget val att jobba mer. Frågan man måste ställa sig är -Varför vill jag hellre vara på jobbet än hemma med min familj (om man nu har en familj). Jag vet av en man som alltid var tillgänglig för att arbeta och som alla kunder älskade, men hans egen familj såg knappt till honom. Mannen var oförstående inför familjens klagomål, eftersom han ansåg att de pengar han tjänade var beviset på att han brydde sig om dem. Tyvärr insåg han aldrig att det enda hans söner ville ha var lite tid med pappa, inte en massa nya saker...

Ta ingen skit!

Det tog ett bra tag innan jag äntligen insåg mitt eget värde. Jag är inte mer värd än någon annan, men jag är inte hellre mindre värd än någon annan. Som ung tjej hade jag alldeles för lätt för att vika mig för flocken. Jag ställde inga krav, jag nöjde mig med småsmulor vad det än gällde. Jag var likt Mia Skäringer överlycklig när någon kille visade intresse för mig för då betydde det ju att jag var någon. Skit samma att jag blev sämre behandlad än en skruttig bil, jag var ju någons flickvän.

Nu när man levt halva sitt liv (på ett ungefär) så blir jag nedstämd av att se att inget har förändrats för unga tjejer. Om möjligt är det ännu värre. Fortfarande nöjer sig unga kvinnor med småsmulor. De står ut med killar och män som inte tar ansvar. Killar som ställer krav men som själva inte gör ett piss. Världen tycks vara full av snygga, intelligenta och roliga tjejer som har fula, trögtänkta och elaka pokvänner. Dessa tjejer jobbar hårt, tar hand om hemmet (och eventuella barn) medans deras pojkvänner sitter och surar i soffan och tycker synd om sig själva. I bästa fall. Varför gör vi det? Det enkla svaret är naturligt vis: kärlek. Vi är rädda för att bli lämnade om vi ställer krav. Tyvärr går inte rädsla och kärlek ihop. Kärlek är trygghet, glädje och lust. Det är inte kärlek att vara ledsen, rädd och utnyttjad.

Som tur är finns det bra killar och bra män. De är trygga i sig själv, omtänksamma och får dig att skratta. De vill att du ska vara glad och stark för dom älskar dig för den du är. Ibland kan det ta tid att hitta dem, men ge inte upp. Livet är för kort för att slösas bort på surkartar som inte uppskattar dig.

Vem är du, vem är jag?

Idag skulle vi klä ut oss på mitt jobb för att vi hade barnkalas. Jag skulle vara Ronja Rövardotter och hade dragit på mig värsta medeltids dressen. Det var ingen som fattade vem jag skulle föreställa. En viking? Robin Hood? Barnen var mer imponerad av älvan och piraten och det var i sanningens namn jag också. Mot slutet av dagen träffar jag en kvinna som har en psykisk funktionsnedsättning. När jag säger att jag tycker att det är trist att ingen ser vem jag är så ser hon förvånat på mig. "Men det vet ju jag, säger hon. Jag känner ju dig. Du är ju du!" Av alla de människor jag mötte under dagen var det hon som såg mig som den jag är, inte den jag försökte vara. Så enkelt livet kan vara om vi bara är oss själva.

Att längta bort

Jag har vissa platser i världen dit jag ibland längtar. Jag skriver inte vilka ställen för då kommer ni att tycka att jag är en tönt som inte har några ambitioner. Det är till platser där jag upplevt trevliga saker på ett eller annat sätt. Ibland tror jag att min längtan är som den en liten tjej känner inför en Idol-deltagare. Romantiskt, pirrigt och fullständigt verklighetsfrånvänt. Jag misstänker att det inte skulle kännas på samma sätt om jag skulle flytta dit och jobba som jag gör nu. Då skulle platsen snabbt förlora sitt trolska skimmer och bli vardagsgrå oavsett väderlek. Nä, det är själva känslan av att vara ledig och bekymmerslös (för det är på semestern alt. under studier) som jag varit på min längtans platser. Kaffet smakar godare, utsikten är bättre, människorna är så myyyyysiga och själv är man ett under av avslappnad, social kompetens. Det är bra att de finns, våra längtans platser. De påminner oss om att bakom vardagens tristess döljer sig ett paradis, bara vi vågar vara närvarande och inte alltid längta bort.

Mellan rutorna

Det sitter en nattfjäril mellan fönsterrutorna i mitt syrum. Kanske sover den sin vintersömn, kanske är den död. Kanske har den flytt undan någonting utanför bara för att sitta fast igen, klämd mellan två glasskivor. Livet är ibland som att sitta mellan fönsterrutor. På ömse sidor om en pågår livet medan man liksom krupit undan för att hämta andan lite. Kanske har man hamnat där av en slump, det var ju inte alls där man ville vara. Man ville flyga fritt och svärma runt ljuset, men det verkade samtidigt så osäkert. Jag hoppas att du bara sover, lilla nattfjäril. Hämta kraft, jag ska inte störa dig. Och när solen börjar värma igen, hittar du vägen ut. Snön smälter, allt det mörka är bytt mot ljus och livet börjar om på nytt.

Ljus och värme

Hedrade min döda mor igår tillsammans med resten av familjen. Vi tände ett ljus, satte en liten gravdekoration där hennes urna finns samt la dit ett hjärta med texten "Saknar dig". Det var mycket fint. Jag oroar mig för att någon kommer att sno hjärtat, men min älskade make säger att folk som stjäl från gravar ska man inte ödsla en endaste liten tanke på. Han har naturligtvis rätt som vanligt. Men är det inte de elaka, dumma och fruktasvärda som allt som oftast fångar våra tankar? Man liksom fastnar i sånt som skrämmer en eller retar upp en och så mal det bara på.

Istället borde man tänka på hundvalpar, fjällvandringar, vinster i pingis och kärleksfulla män. Det är ju så mycket roligare och det gör en också till en mycket roligare människa. Att tänka på hemskheter ökar halten av hormonet kortisol i kroppen, vilket i sin tur bland annat försämrar ens immunförsvar. Det tål att tänkas på speciellt nu när jag är förkyld. Jag kör med mormors huskurer (även kallat Pite-Ayurveda) och känner mig genast lite bättre. Jag ser mamma och mormor le i sin himmel när jag blandar ingefära, smör och en äggula till min onda hals. Det värmer, både ingefäran och tanken på mina kloka gummor.

Host, host!!!

Det måste vara något fel med mig. Jag blir liksom aldrig fri från mina förkylningar. Ett snor går omärkt över i ett nytt snor och så rullar det på året om. Ibland gör jag tafatta försök att bli av med eländet och besöker en läkare. Ni vet de där i vita rockar som har så bråttom. Jag blir tyvärr inte friskare, bara av med tid och pengar. Ibland blir jag också lite förbannad, så gott det nu går när man är febrig och darrig på benen. Mitt imunförsvar fungerar som det ska eftersom jag klarar av alla förkylningar, det är vad jag fått höra. Nu är jag ju ingen läkare, men det låter inte riktigt klokt. Borde det inte vara så att om man har ett starkt immunförsvar så blir man inte sjuk?

På jakt efter ett paket med byxor

Jag är en kulturtant. Det är bara att erkänna det, men jag kämpar ändå tappert emot de markörer som skulle skrika ut det åt alla och envar. De markörer jag hänvisar till är randiga kläder, stora halsband och Gudrun Sjödén. Tyvärr börjar jag svikta även där när jag en kväll för snart en månad sedan gick in på Gudruns hemsida och klickade mig in på webbshopen. Det verkade så enkelt, men det visade sig vara ett misstag. Eller så är det jag som är bortskämd med Adlibris där man ibland får sin beställning i brevlådan inom två dagar. När jag lägger min beställning är jag lyckligt ovetande om hur stenåldersmässigt det fungerar hos Gudrun. Man skapar sig en egen sida där man kan logga in och se sin beställning. Jag väljer att betala med kort, för det brukar ju vara smidigast. På min sida står det "levereras 2010-10-20". Det är väl ok tänker jag för just då är det den 17 oktober.

Nästa dag när jag loggar in för att visa en vän vad jag köpt har leveransdatum flyttats fram. Till slut har det gått två veckor och fortfarande ingen leverans eller livstecken från Gudrun. Mja, jag får en katalog och det är ju alltid trevligt. Så plötsligt står det "Omgående" under leverans. Stort jubel, men fortfarande har inga pengar dragits från mitt konto. När sker uttaget? På kundtjänstens sida får jag inte svar på den frågan. Jag beslutar mig dock för att inte kasta mig på telefonen, utan bida min tid. Då dyker ett mail upp där Gudruns ekonomiavdelning meddelar att de inte kunnat dra pengar från mitt konto så paketet kommer att skickas med faktura. Jaha, det återstår väl att se. Snart har det gått en månad och inget paket syns till, men jag har inte gett upp hoppet. Om inte annat så kanske jag får det lagomt till jul. Jag tror att det är enklare att flyga till Stockholm och besöka en av Gudruns butiker där.

Förlåt en gammal dam

Det var ett bra tag sedan jag tog körkort så jag hoppas ni har tålamod med mig. Visst förstå jag att det jag lärde mig då inte alltid stämmer idag. Jag har till exempel ändrat mitt sätt att köra i cirkulationsplatser eftersom jag insåg att jag hade lärt mig fel där på det inte så glada 80-talet. Man ska inte tänka på en rondell som en fyrvägskorsning, men det var vad vi lärde oss då. Nåväl, nu vet jag bättre. Men en sak har jag tydligen missat totalt. Jag trodde i min enfald att de där siffrorna på de runda skyltarna som dyker upp då och då längs vägen, de var till för att man skulle köra max 90 om det t.ex står 90 på skylten. Förlåt en gammal dam, jag förstår nu att det nya är att man ska köra MINST 90. Hå hå ja ja. Snart kommer väl någon och säger att den där trekantiga skylten inte alls betyder "Väjningsplikt" utan "Kör ut så fort det kommer någon". Ni får ursäkta mig, det var ju ett tag sen jag tog mitt körkort.

Spegel, spegel på väggen där...

Jag beundrar alla som orkar fixa till sig varje morgon med smink och hela baletten bara för att gå på jobbet. I högstadiet hade jag period då jag hellre hoppade över frukost än att skippa sminket. Jag har sett bilder på mig från den tiden och anser att jag nog hade sett bättre ut utan smink men mätt istället. Numera gör jag ibland tillfälliga ryck med mascaran och rouget, men jag orkar aldrig fortsätta någon längre tid. Jag är helt enkelt alldeles för lat för att sminka mig varje morgon. Min räddning är fransfärgning. Att låta någon annan ta hand om mina ögonfransar ca 1 gång varje månad; det är vardagslyx. Det gäller bara att få ändan ur vagnen och boka en tid. Lättare sagt än gjort...

Ja vi älskar detta land...

När jag var ung tyckte jag bara om sommaren. Alla andra årstiden var en lång, trist påminnelse om att vi bor på norra halvklotet och inte på Bahamas. Nu tycker jag att alla årstider har sin tjusning, men det är en månad då jag blir håglös och tar min tillflykt till nätshopping och drömmer mig bort i resebyråernas kataloger. Den månaden är november. Lika grå och trist som en landstingspolitikerns favoritkavaj, hänger den som en våt filt mellan den ljuvliga hösten och julefröjd. Jag är ingen vän av utlandsresor (blir aldrig brun och har känslig mage) men i november skulle jag gladeligen befinna mig på en varmare plats, gärna med en färgglad drink inom bekvämt räckhåll. Men så blir det inte av en massa olika skäl. Det är bara att bita ihop och försöka ta sig igenom eländet med sin mentala hälsa i behåll.

Det är insidan som räknas...

På min närbutik köpte jag clementiner för jag blev så fruktansvärt less på bananer. Men dessa clementiner borde inte få kalla sig clementiner. Möjligtvis "Gul boll med en antydan till citrussmak". Som tur var köpte jag gröna druvor också fast det har jag lite dåligt samvete för. Det är någonting sjukt med kärnfria druvor...

På fråga A svarar jag "Vet inte"...

Jag har testat mig. Eller... det är inte som det låter. Jag har via mitt jobb gjort ett personlighetstest, ett sk MBTI-test, där man kom fram till att jag är en ESFJ. Ni får själva lista ut vad det betyder. Även om det ska vara vetenskapligt bevisat hur bra just denna test är kan jag inte hjälpa att det känns som när man gör tester på nätet "Så får du veta vilken sorts kaffebröd du är" typ. Jag anser att människan är en komplex varelse som ändrar sin personlighet beroende på situation, humör, omgivning osv. Men så kommer man ju från en släkt där bipolär sjukdom anses vara ett charmigt karaktärsdrag...

Hå hå ja ja

Om några futtiga månader fyller jag 41. Jepp, fyra-etta. Därför tänkte jag skriva något om åldersnojja. När jag skulle fylla 30 hade jag världens ångest och värsta krisen. Ingen man, inga barn, ingen utbildning, inget jobb, inga pengar, ingen självkänsla. Det var riktigt jävligt. Värst var det nog med avsaknaden av självkänsla. Och tron att saker måste vara på ett visst sätt för att vara rätt. Men... Åren gick och vips skulle jag fylla 40. Fortfarande inga barn och det ska det inte bli heller. Men allt annat har jag på något mirakulöst sätt lyckats förvärva. Inte blev det precis som jag hade hoppats, men jag är riktigt nöjd ändå. På köpet har jag fått flera gråa hår och fler åderbråck på benen. Huden är inte precis persiko-len och naglarna skivar sig. Min kropp blir äldre för varje dag som går och det är helt i sin ordning för vad vore alternativet?



Jag löser Melodikrysset ibland och kan köpa Allas veckotidning utan att rodna, men jag lyssnar inte på dansband och utan min navelpiering känner jag mig oklädd. Vad jag vill ha sagt med ovanstående är att jag är glad att jag inte blir yngre utan äldre. Jag är en tant och det är jag stolt över. En tant som gör vad hon vill utan att bry sig om vad vännerna gör eller vad främmande människor tycker. Livet är liksom för kort för att gå och grubbla på vad andra tänker om mig. Jag är alltså inte rädd för att bli äldre, men jag är rädd för att bli sjuk och jag vill inte dö förrän jag är jättegammal och har hunnit med en massa roliga, spännande, fantastiska och kanske även lite läskiga saker.

Hårklyveri

Vi tar det från början: När jag fyllde 7 år klippte jag mig för första gången i mitt liv. Mitt hår var vid det laget så långt att jag satt på det och det var enligt min icket så ömma moder ett fasligt gnäll varje gång hon skulle kamma mig. Alltså flätade frisören en lång fläta av mitt hår och klippte av det jämns med skallen. Och så fick jag jämnlång page. Med undantag av en och annan vårdslös permanent har jag bara haft supersnagg eller jämnlångt hår (ja, förutom den gången jag rakade schackrutor på sidorna och hade resten i mohikan). Eftersom jag har självfall är det enklast så. Först var jag fattig och slö, nu är jag medelinkomstagare och slö, och den jämnlånga pagen följer troget med. Tills i lördags.

När jag själv skulle klippa mig hade jag med mig inte mindre än 2 papper med foton på tänkbara frisyrer. Min frisör, som är ett under av tålamod skred till verket. Stora sjok av hår föll till golvet och jag fick djupandas för att inte skrika till vissa gånger när hon skar hår jämns med huvudsvålen. När färgen skulle appliceras hade jag nog tänkt mig chokladbrunt och så en tofs av knallrött på ena sidan. Tyvärr är frågan man alltid måste ställa sig i min ålder (snart 41) " Är det kärringvarning på det här?" Jag vill verkligen INTE se ut som en kulturtant så jag unviker tjockbågade glasögon, randigt och folklorestilen. Kanske var det tur att min frisör hejdade mig, för att gå från Kristina Lugn till...? ja, vilken frisyr som helst kan vara nog så omvälvande.

Trötter filosoferar...

Det är måndag och jag är om möjligt ännu tröttare än när jag gick och la mig. Visseligen har jag i helgen klivit upp före 8 både lördag och söndag, men det spelar ingen roll. Vare sig jag sover 4 timmar eller 12 är jag lika dåsig då jag måste kliva upp 06.30. Det är fel tid att vakna på. Det känns i hela kroppen. Idag har jag dessutom världens kramp i magen vilket jag antar har att göra med att jag stoppade i mig en kombination av kaffe, mjölk och kålrot igår. Jag misstänker att jag är laktosintolerant och att dricka kaffe är big no no för mig som har nerver tunna som oblater. Kålrot... behöver jag förklara närmare? Hur som helst har jag tänkt huka mig, jobba på och har i stället siktet inställt på kommande helg då min almanacka för en gångs skull är tom. Är jag riktigt hemmafrusduktig har jag dessutom klarat av hushållsstöket under veckan så jag bara kan slappa i soffan. Det känns som om det var år sen sist och det är det också. Bra precis ett år sen jag blev sambo...

"Fånge i hundpalatset" av Martina Haag

Om du vill brottas med språkliga krumbukter eller bli fundersam intill sista sida över en boks filosofiska mening ska du inte läsa "Fånge i hundpalatset". Men om du vill skratta igenkännande och ibland få en klump i halsen av igenkännande, då är Martina Haag your woman. Dessutom bra format på boken att ha med på bussen, men räkna med att brista ut i gapflabb som kan få andra resenärer att betvivla om du är nykter/psykiskt stabil. Det kan de gott göra.

Finns boken att låna på mitt bibliotek? http://www.bibliotek.se

Land of papers

Åkte till postterminalen på stadens baksida för att hämta ut mitt nya körkort. När jag kommer dit visar det sig att jag inte bara kan visa upp mitt gamla körkort. Nej, jag måste ha med mig ett intyg från Skatteverket som talar om att jag bytt namn. Det står ingenstans på avin som jag nogrant läst igenom. Kvinnan i postkassan ser uppgiven ut. Jag förstår henne. Hon gör bara sitt jobb, men Posten har missat i informationen. Jag rotar igenom min väska och almanacka efter intyget men hittar det inte. Svär argt och åker hem. Irritationsmoment nr 1.

Väl hemma vid köksbordet hittar jag intyget i almanackan, väl ihopvikt. Nu måste jag göra en ny tur till stadens baksida. Irritationsmoment nr 2. Allt går smärtfritt denna gång. Vilken tur det är att Posten har regler som gör att inte vem som helst kan kvittera ut ett nytt körkort! Körkortet blänker och har en massa nya detaljer som det gamla inte har. Bland annat syns en miniatyr av mitt ansikte på baksidan som ett hologram och omväxlande min namnteckning också när man vickar kortet fram och tillbaka. Att jag ser ut som en förrymd psykpatient kan jag ju inte skylla Posten för (tyvärr)...

"Kurt i Kurtby" av Erlend Loe

På biblioteksbandets rygg står det "Hcf" men "Kurt i Kurtby" är ingen barnbok. Författaren har tidigare gett ut ett antal böcker om Kurt som är truckförare och vi har placerat dem under kategorin "roliga böcker för barn". Visst är "Kurt i Kurtby" rolig, men knappast för den målgrupp den är tänkt för. Det är snarare samhällssatir på högsta nivå, även om den använder Erlend Loes barnbokskaraktär. Kan en bok som handlar om hjärntvätt, misshandel, religiös fanatism och mord locka fram skratt hos en 8-åring? Kanske, men som vuxen är det lätt att hålla sig för skratt när man känner till bakgrunden med mordet (eller ska vi kanske säga morden) i Knutby. Stadsbiblioteket i Luleå har redan placerat sitt ex bland vuxenlitteraturen där den hör hemma. Även vuxna kan behöva läsa sagor, även om de tyvärr är sanna...

Finns boken att låna på mitt bibliotek?http://www.bibliotek.se/

I ett obevakat ögonblick...

...kliver man in i garnaffären "bara för att titta lite". Korgarna där hemma är fyllda av nystan i allsköns färger och grovlek, men det kan ju ha kommit någonting nytt som man kan fingra på. Inte köpa, bara klämma lite... Det är någonting visst med melerat garn. Det ser så läckert ut där det ligger i hyllan och genast spinner hjärnan igång på hur vackert det skulle vara med ett par vantar i det där flammiga garnet. Borta är insikten om att melerat Raggi-garn mest ser ut som kamoflage-mönster som ingen vettig människa skulle ikläda sig i när man väl har tillverkat något av det. Likt förbannat köper man ett nystan som sedan ligger där som en stum förebråelse över det faktum att det är mycket trevligare att virka i enfärgat garn och skapa egna färgskiftningar med avvikande färger. Att man aldrig lär sig...