Kraft och energi är färskvara. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan ladda när jag är ledig, jag är lika trött ändå de dagar då jag sovit och rört mig för lite, tänkt för mycket och ätit och druckit för dåligt. Lösningen? Att se varje dag som den bästa av dagar och göra något varje dag som får det att kännas som om man var fri att göra precis vad man ville. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Ser en tv-intervju med Knausgård där han säger att han tack vare sina böcker litterärt sett är helt fri. Orden gör mig gråtfärdig för frihet är bland det bästa ting, men det är så lätt att glömma det. När ens frihet blir inskränkt, då först känner man hur viktig den är.
Numera vet jag hur det känns i kroppen när jag inte är fri, för då behöver jag bettskena igen. Tyvärr märker jag inte det förrän gränsen är passerad och det för tillfället inte finns någon återvändo. Det är som om min kropp under natten desperat försöker hitta sätt att bearbeta det trauma som uppstår, när man under dagen har tvingats vara någon annan än den man verkligen är.
En tröst är dock att jag av erfarenhet vet att även denna ofrihet är övergående, men vad jag inte vet, är hur länge den kommer att vara denna gång. Det enda som är säkert, är att jag ska bida min tid och vänta på dörren som ska öppnas igen. Jag ska göra det bästa av isoleringen och mörkret för det här är en tid av lärdom. Jag böjer mitt huvud ödmjukt och lyssnar på förnuftets svaga men klara röst.
