" I år har vi julen hemma hos mig!" sa min far generöst i början av december. Min syster och jag tolkade detta uttalande som att vår far skulle bjuda in oss på julmat. Trevligt. Skönt att låta någon annan stå för de rökta fårfiolerna. För två veckor sedan ringer min syster och låter lätt ansträngd. Pappa hade "beställt" rödkålssallad av henne. Det dröjer inte länge förrän även jag får ett telefonsamtal med en "beställning", denna gång på Waldorfsallad. Inga problem, jag gillar knytkalas. Syrran håller med och vi går båda tillbaks i julmysläge igen.
I går kommer min far förbi mig och ska kolla läget. Jag förklarar glatt att jag och syrran dyker upp på julafton två timmar innan vi ska äta. "Det går inte!" utropar min far med håret på ända. "Vi hinner aldrig bli klara på så kort tid!" Vilka vi? Vaddå klara i tid? Jag ska koka potatis och klämma ut lite majonäs på ägghalvor, that´s it. Nä, det verkar som om "jul hemma hos pappa" innebär att vi (jag och min syster) ska laga all mat i ett kök vi inte hittar i medan vår far vimsar omkring och är i vägen. Adjö julefrid och hej sura uppstötningar... I kväll svor syrran och jag en ed om att hädanefter firar vi julen hos mig eller hos henne (så länge pappa lever dvs). Då kan vi sätta honom i soffan framför tv:n i trygg förvissning om att ingen kommer att tvinga oss laga grisfötter eller stoppa korv speciellt inte i ett främmande kök...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar