Vi tar det från början: När jag fyllde 7 år klippte jag mig för första gången i mitt liv. Mitt hår var vid det laget så långt att jag satt på det och det var enligt min icket så ömma moder ett fasligt gnäll varje gång hon skulle kamma mig. Alltså flätade frisören en lång fläta av mitt hår och klippte av det jämns med skallen. Och så fick jag jämnlång page. Med undantag av en och annan vårdslös permanent har jag bara haft supersnagg eller jämnlångt hår (ja, förutom den gången jag rakade schackrutor på sidorna och hade resten i mohikan). Eftersom jag har självfall är det enklast så. Först var jag fattig och slö, nu är jag medelinkomstagare och slö, och den jämnlånga pagen följer troget med. Tills i lördags.
När jag själv skulle klippa mig hade jag med mig inte mindre än 2 papper med foton på tänkbara frisyrer. Min frisör, som är ett under av tålamod skred till verket. Stora sjok av hår föll till golvet och jag fick djupandas för att inte skrika till vissa gånger när hon skar hår jämns med huvudsvålen. När färgen skulle appliceras hade jag nog tänkt mig chokladbrunt och så en tofs av knallrött på ena sidan. Tyvärr är frågan man alltid måste ställa sig i min ålder (snart 41) " Är det kärringvarning på det här?" Jag vill verkligen INTE se ut som en kulturtant så jag unviker tjockbågade glasögon, randigt och folklorestilen. Kanske var det tur att min frisör hejdade mig, för att gå från Kristina Lugn till...? ja, vilken frisyr som helst kan vara nog så omvälvande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar