I väntans tider

Att vänta är en konst. En konst som jag inte behärskar särskilt väl. Det spelar ingen roll om det jag väntar på är något roligt eller något hemskt: jag gillar inte att vänta. Än i denna dag minns jag känslan av besvikelse när mina föräldrar ibland yttrade orden "-En annan gång" när jag ville något som de inte kunde gå med på just då. Jag visste att "en annan gång" oftas innebar "aldrig" eller så kändes det åtminstone. Jag ville ju det där NU inte sen, då var ju ögonblickets magi sedan länge förbi och inget kunde tas tillbaka och göras nytt igen. -När jag blir vuxen ska jag alltid göra som jag vill, tänkte barnet och växte så småningom upp och insåg verkligheten. Det blir bara fler saker att vänta på och alla kan man inte styra över även om man är vuxen. Väntar man på något roligt, sniglar sig tiden fram. Väntar man på något hemskt, närmar sig tiden långsamt och obönhörligt som mumindalens Mårra. Jag gör listor och bockar av, packar och packar om i väntan på det som komma skall. Det märkliga med det man väntat på är att det oftast passerar förbi väldigt fort, trots att man ägnat timtal åt att längta eller gruva sig för just det tillfället. Sen sitter man där och pustar ut, kollar på foton, ringer sina vänner och säger -Du vet, det är liksom ingen idé att planera något, det blir som det blir ändå.

Grattis!

Vi firar födelsedagar och jubileum och snart har varje liten företeelse en egen dag. Nu senast var det visst "Mus-armens dag". Den brydde jag mig inte om att uppmärksamma, eftersom jag bara vill fira sådant som är trevligt. När jag var barn så var det mycket viktigt att bli firad på sin födelsedag. Det skulle vara tårta och kalas och presenter för annars kändes det inte bra. Ju äldre jag blir destå mindre viktigt ter sig födelsedagsfirandet för min egen del. Inte för att jag gruvar mig för att jag blir äldre, tvärtom. Men egentligen är det ju bara vid ett enda tillfälle som det är berättigat att fira födelse och det är ju när huvudpersonen för första gången ser dagens ljus. Sen är det ju liksom överstökat. Livet har börjat och förhoppningsvis är man glad och tacksam över att man är född.

Varje dag har vi alla 24 timmar som vi förfogar över. Vad vi gör med dessa timmar är valfritt för det mesta. Exakt när vi ska dö vet vi inte, men att vi ska dö, det kommer vi inte undan. Då borde det alltså vara mer riktigt att varje dag vi fortfarande lever fira "Fortsättningsdag". Varför vänta in en enda dag om året för att fira att vi en gång blev födda? När min fars yngsta moster dog var hon 98 år gammal. Det var många som ojjade sig och sa "Tänk, om tre månander och ett år hade hon fått fira 100 år..." Själv tänker jag på ett foto av henne och hennes make på deras bröllop när hela släkten är samlad. Bilden är fylld av allvarliga herrrar och damer och några barn (även de allvarliga), men i bildens nedre hörn sitter brudparet. De tittar inte in i kameran, de ser bara på varandra och de är nästan självlysande. Istället för att stirra takt fram i väntan på något som kanske inte kommer borde vi vara uppmärksamma på det som finns i vår närhet just nu. Vill du glänsa en dag om året eller vara självlysande varje dag? Det är upp till dig.