I förra veckan begravde vi svärmor. När vi satt före och planerade begravningen, talade om hur det skulle vara så tänkte jag: "Det här kommer att bli jobbigt. Jag undrar hur svärmor ska klara av det här?" Jag kunde inte fatta (och kan det fortfarande inte) att hon verkligen var borta. Jag såg bara framför mig hur hon som vanligt skulle vara med oss, jag känner hennes armkrok i min, hur hon halvhögt skulle kommentera allt och alla på väg in i kyrkan, stanna och prata, gråta och skratta och allmänt hålla hov. På minnesstunden skulle hon nogsamt peta bort alla grönsaker från slottsteken, men gärna ta en extra tårtbit till kaffet. Men på sitt sätt var hon där ändå. I barnens och barnbarnens ironiska humor, i våran gråt och skratt, i allas våra minnen och hjärtan.
Hur länge du än hade levat hade jag alltid önskat att jag fått bara en dag till med dig. Vi skulle ha vaknat i din gamla lägenhet, kokat kaffe och ätit gravad lax på ditt hembakade spisbröd. Vi skulle ha läst dagstidningarna, pratat och kommenterat. Sen hade vi tagit oss ut på stan, satt oss någonstans där det passerade mycket folk. Du gillade liv och rörelse. Solen hade stått högt på himlen men vinden från fjällen hade svalkat skönt. Lunch hade vi ätit på café Safari. Smörgåstårta, läsk, kaffe och så något sött efteråt. Du hade slängt käft med de av dina barnbarn som jobbade där och säkert fällt mer än en dräpande kommentar om din omgivning. En eftermiddagslur hade vi tagit för att orka med kvällen. Vi hade kört vägen mot Kurravaara och gjort stora bysvängen för att se vad som hänt sen sist. Du hade säkert haft något att säga om hur fin den nya byavägen blivit...Väl framme i stugan eldar vi bastun och grillar något gott. Efter maten och bastun blir vi sittandes på altanen i kvällssolen. Jag slåss mot myggen, men dig rör de inte. Du berätta hur trevligt du och Algot hade här i stugan och jag får som så många gånger förut höra historien om Stor-Karlsson och hur det gick till när ni kom hit i början av säsongen. Långsamt blir det kväll och du lägger dig i stugan och jag i husvagnen. Genom husvagnens väggar hör jag att radion står på. Du lyssnar på Karlavagnen. Sen blir det tyst. Det enda som hörs är grannens spets som tomskäller i hundgården. Och när jag vaknar nästa morgon, är det som om begravningen bara var en tråkig dröm. Så är det. Den som lever till 100% kan aldrig riktigt dö. Laila, fantastiska svärmor! Du var 100% i allt du gjorde och jag saknar dig med samma mått.
