Förlåt en gammal dam

Det var ett bra tag sedan jag tog körkort så jag hoppas ni har tålamod med mig. Visst förstå jag att det jag lärde mig då inte alltid stämmer idag. Jag har till exempel ändrat mitt sätt att köra i cirkulationsplatser eftersom jag insåg att jag hade lärt mig fel där på det inte så glada 80-talet. Man ska inte tänka på en rondell som en fyrvägskorsning, men det var vad vi lärde oss då. Nåväl, nu vet jag bättre. Men en sak har jag tydligen missat totalt. Jag trodde i min enfald att de där siffrorna på de runda skyltarna som dyker upp då och då längs vägen, de var till för att man skulle köra max 90 om det t.ex står 90 på skylten. Förlåt en gammal dam, jag förstår nu att det nya är att man ska köra MINST 90. Hå hå ja ja. Snart kommer väl någon och säger att den där trekantiga skylten inte alls betyder "Väjningsplikt" utan "Kör ut så fort det kommer någon". Ni får ursäkta mig, det var ju ett tag sen jag tog mitt körkort.

Spegel, spegel på väggen där...

Jag beundrar alla som orkar fixa till sig varje morgon med smink och hela baletten bara för att gå på jobbet. I högstadiet hade jag period då jag hellre hoppade över frukost än att skippa sminket. Jag har sett bilder på mig från den tiden och anser att jag nog hade sett bättre ut utan smink men mätt istället. Numera gör jag ibland tillfälliga ryck med mascaran och rouget, men jag orkar aldrig fortsätta någon längre tid. Jag är helt enkelt alldeles för lat för att sminka mig varje morgon. Min räddning är fransfärgning. Att låta någon annan ta hand om mina ögonfransar ca 1 gång varje månad; det är vardagslyx. Det gäller bara att få ändan ur vagnen och boka en tid. Lättare sagt än gjort...

Ja vi älskar detta land...

När jag var ung tyckte jag bara om sommaren. Alla andra årstiden var en lång, trist påminnelse om att vi bor på norra halvklotet och inte på Bahamas. Nu tycker jag att alla årstider har sin tjusning, men det är en månad då jag blir håglös och tar min tillflykt till nätshopping och drömmer mig bort i resebyråernas kataloger. Den månaden är november. Lika grå och trist som en landstingspolitikerns favoritkavaj, hänger den som en våt filt mellan den ljuvliga hösten och julefröjd. Jag är ingen vän av utlandsresor (blir aldrig brun och har känslig mage) men i november skulle jag gladeligen befinna mig på en varmare plats, gärna med en färgglad drink inom bekvämt räckhåll. Men så blir det inte av en massa olika skäl. Det är bara att bita ihop och försöka ta sig igenom eländet med sin mentala hälsa i behåll.

Det är insidan som räknas...

På min närbutik köpte jag clementiner för jag blev så fruktansvärt less på bananer. Men dessa clementiner borde inte få kalla sig clementiner. Möjligtvis "Gul boll med en antydan till citrussmak". Som tur var köpte jag gröna druvor också fast det har jag lite dåligt samvete för. Det är någonting sjukt med kärnfria druvor...

På fråga A svarar jag "Vet inte"...

Jag har testat mig. Eller... det är inte som det låter. Jag har via mitt jobb gjort ett personlighetstest, ett sk MBTI-test, där man kom fram till att jag är en ESFJ. Ni får själva lista ut vad det betyder. Även om det ska vara vetenskapligt bevisat hur bra just denna test är kan jag inte hjälpa att det känns som när man gör tester på nätet "Så får du veta vilken sorts kaffebröd du är" typ. Jag anser att människan är en komplex varelse som ändrar sin personlighet beroende på situation, humör, omgivning osv. Men så kommer man ju från en släkt där bipolär sjukdom anses vara ett charmigt karaktärsdrag...

Hå hå ja ja

Om några futtiga månader fyller jag 41. Jepp, fyra-etta. Därför tänkte jag skriva något om åldersnojja. När jag skulle fylla 30 hade jag världens ångest och värsta krisen. Ingen man, inga barn, ingen utbildning, inget jobb, inga pengar, ingen självkänsla. Det var riktigt jävligt. Värst var det nog med avsaknaden av självkänsla. Och tron att saker måste vara på ett visst sätt för att vara rätt. Men... Åren gick och vips skulle jag fylla 40. Fortfarande inga barn och det ska det inte bli heller. Men allt annat har jag på något mirakulöst sätt lyckats förvärva. Inte blev det precis som jag hade hoppats, men jag är riktigt nöjd ändå. På köpet har jag fått flera gråa hår och fler åderbråck på benen. Huden är inte precis persiko-len och naglarna skivar sig. Min kropp blir äldre för varje dag som går och det är helt i sin ordning för vad vore alternativet?



Jag löser Melodikrysset ibland och kan köpa Allas veckotidning utan att rodna, men jag lyssnar inte på dansband och utan min navelpiering känner jag mig oklädd. Vad jag vill ha sagt med ovanstående är att jag är glad att jag inte blir yngre utan äldre. Jag är en tant och det är jag stolt över. En tant som gör vad hon vill utan att bry sig om vad vännerna gör eller vad främmande människor tycker. Livet är liksom för kort för att gå och grubbla på vad andra tänker om mig. Jag är alltså inte rädd för att bli äldre, men jag är rädd för att bli sjuk och jag vill inte dö förrän jag är jättegammal och har hunnit med en massa roliga, spännande, fantastiska och kanske även lite läskiga saker.

Hårklyveri

Vi tar det från början: När jag fyllde 7 år klippte jag mig för första gången i mitt liv. Mitt hår var vid det laget så långt att jag satt på det och det var enligt min icket så ömma moder ett fasligt gnäll varje gång hon skulle kamma mig. Alltså flätade frisören en lång fläta av mitt hår och klippte av det jämns med skallen. Och så fick jag jämnlång page. Med undantag av en och annan vårdslös permanent har jag bara haft supersnagg eller jämnlångt hår (ja, förutom den gången jag rakade schackrutor på sidorna och hade resten i mohikan). Eftersom jag har självfall är det enklast så. Först var jag fattig och slö, nu är jag medelinkomstagare och slö, och den jämnlånga pagen följer troget med. Tills i lördags.

När jag själv skulle klippa mig hade jag med mig inte mindre än 2 papper med foton på tänkbara frisyrer. Min frisör, som är ett under av tålamod skred till verket. Stora sjok av hår föll till golvet och jag fick djupandas för att inte skrika till vissa gånger när hon skar hår jämns med huvudsvålen. När färgen skulle appliceras hade jag nog tänkt mig chokladbrunt och så en tofs av knallrött på ena sidan. Tyvärr är frågan man alltid måste ställa sig i min ålder (snart 41) " Är det kärringvarning på det här?" Jag vill verkligen INTE se ut som en kulturtant så jag unviker tjockbågade glasögon, randigt och folklorestilen. Kanske var det tur att min frisör hejdade mig, för att gå från Kristina Lugn till...? ja, vilken frisyr som helst kan vara nog så omvälvande.

Trötter filosoferar...

Det är måndag och jag är om möjligt ännu tröttare än när jag gick och la mig. Visseligen har jag i helgen klivit upp före 8 både lördag och söndag, men det spelar ingen roll. Vare sig jag sover 4 timmar eller 12 är jag lika dåsig då jag måste kliva upp 06.30. Det är fel tid att vakna på. Det känns i hela kroppen. Idag har jag dessutom världens kramp i magen vilket jag antar har att göra med att jag stoppade i mig en kombination av kaffe, mjölk och kålrot igår. Jag misstänker att jag är laktosintolerant och att dricka kaffe är big no no för mig som har nerver tunna som oblater. Kålrot... behöver jag förklara närmare? Hur som helst har jag tänkt huka mig, jobba på och har i stället siktet inställt på kommande helg då min almanacka för en gångs skull är tom. Är jag riktigt hemmafrusduktig har jag dessutom klarat av hushållsstöket under veckan så jag bara kan slappa i soffan. Det känns som om det var år sen sist och det är det också. Bra precis ett år sen jag blev sambo...

"Fånge i hundpalatset" av Martina Haag

Om du vill brottas med språkliga krumbukter eller bli fundersam intill sista sida över en boks filosofiska mening ska du inte läsa "Fånge i hundpalatset". Men om du vill skratta igenkännande och ibland få en klump i halsen av igenkännande, då är Martina Haag your woman. Dessutom bra format på boken att ha med på bussen, men räkna med att brista ut i gapflabb som kan få andra resenärer att betvivla om du är nykter/psykiskt stabil. Det kan de gott göra.

Finns boken att låna på mitt bibliotek? http://www.bibliotek.se

Land of papers

Åkte till postterminalen på stadens baksida för att hämta ut mitt nya körkort. När jag kommer dit visar det sig att jag inte bara kan visa upp mitt gamla körkort. Nej, jag måste ha med mig ett intyg från Skatteverket som talar om att jag bytt namn. Det står ingenstans på avin som jag nogrant läst igenom. Kvinnan i postkassan ser uppgiven ut. Jag förstår henne. Hon gör bara sitt jobb, men Posten har missat i informationen. Jag rotar igenom min väska och almanacka efter intyget men hittar det inte. Svär argt och åker hem. Irritationsmoment nr 1.

Väl hemma vid köksbordet hittar jag intyget i almanackan, väl ihopvikt. Nu måste jag göra en ny tur till stadens baksida. Irritationsmoment nr 2. Allt går smärtfritt denna gång. Vilken tur det är att Posten har regler som gör att inte vem som helst kan kvittera ut ett nytt körkort! Körkortet blänker och har en massa nya detaljer som det gamla inte har. Bland annat syns en miniatyr av mitt ansikte på baksidan som ett hologram och omväxlande min namnteckning också när man vickar kortet fram och tillbaka. Att jag ser ut som en förrymd psykpatient kan jag ju inte skylla Posten för (tyvärr)...