24 timmar som kan förändra ditt liv (lite i alla fall)

Jag har det bra. Oförskämt bra egentligen. Det enda jag saknar är tid. De flesta dagar vaknar jag och börjar tänka på jobbet direkt, duschar, äter frukost, åker till jobbet, sitter i möten, åker hem, lagar mat, sätter mig framför tv:n och sen är det dags att sova igen. Min fritid ägnas till allt större del åt att vistas på sociala medier och slösurfa istället för att vara social med min familj. Jag får små ögonöppnare då och då. Sorgligt nog sluts mina ögon lika fort verkar det som. En ögonöppnare var när vi skulle dela upp mammas saker mellan mig och min syster. Jag fick bland annat med mig mängder av broderade dukar som jag gjort och gett till mamma. Hur hade jag tid med det? Då kom jag på att det var BI. Alltså ¨before internet"...

En annan ögonöppnare var Tomas Sjödins bok "Det händer när du vilar". Där beskriver han bland annat hur de har infört en variant av sabbat i familjen. Från 18:00 på lördag till 18:00 på söndag lägger de ifrån sig sina smartphones, använder inte dator och köper inget. Det lät ljuvligt. Att på något sätt återta tiden om så bara för 24 timmar varje vecka. Alltså berättade jag för maken att jag skulle ta sabbat. För mig innebar det att jag inte skulle göra något av det ovan nämnda samt inte se på tv. "Härligt! Får jag vara med?" utbrast maken (bara en av anledningarna till att jag älskar honom så mycket).

Så började det. Vi badade bastu och lagade middag. Pratade i stearinljusens sken. "Det känns som om vi är i stugan" sa maken lyckligt där han låg på kökssoffan. Så plötsligt! En fråga som ingen av oss kunde svaret på. Närmast reflexmässigt trevade jag efter mobilen bara för att minnas att jag hade gett ett löfte till mig själv. Det blev att dyka in i vår boksamling efter svaret. Så gör vi allt oftare numera. Och finns inte svaret där, då får vi vänta och vara nyfikna tills klockan är 18:01 på söndagskvällen. Oftast har vi glömt bort vad det var vi undrade, så då var det säkert inget viktigt.

Visst händer det att vi av olika skäl inte kan hålla på sabbaten fullt ut (när jag jobbar helg till exempel och måste använda datorn på jobbet). Men för det mesta har vi tack vare sabbaten numera oceaner av tid (känns det som) att vila middag, laga mat, prata med varandra, läsa böcker, handarbeta, promenera och bara vara. Hur just din version av sabbaten ser ut kan bara du veta. Testa och låt mig gärna veta hur det går.

Negativ

Det var en tidig morgon i mitten av januari. I bilen på väg in till ännu ett möte slogs jag av avsaknaden av färg. De senaste veckorna hade det varit -30 grader, nu var det bara -7. Rena värmeböljan. Träden var belagda med ett tjockt lager rimfrost som fick dem att se ut som barrträd. Det var vitt, grått och svart som mötte ögat. Det var behagligt. Det skickade en signal till allt levande. Ta det lugnt, spara på krafterna, tänk efter före.

Men gör vi det? Nä, vi flänger på som vanligt. Ingen skillnad om det är sommar, vår, höst eller vinter. Jag tänker på de som fanns före oss. De som levde när det inte existerade fabriker och Internet. De som till och med saknade klockor och ändå klev upp, skötte barn och djur, älskade, grälade och levde tills de dog. Varje årstid hade sin tjusning. Våren med nyfödda djurungar, sommaren med sin värme, fisk och villebråd i överflöd, hösten med bär och svamp och odlade grödor. Och så kom vintern. En tid som med all tydlighet signalerar att nu är det tid att se över det som gått sönder under den hektiska tiden, tid att leva av förråden, tid att krypa tätt intill och stirra in i elden.

Tiden ja... Jag har sedan en längre tid irriterat mig på klockor som kostar nästan ingenting men drivs med små batterier som fort tar slut och som dessutom inte är så bra i längden, vare sig för mig eller min omgivning. Jag började leta ett armbandsur med mekaniskt urverk. Det var min make som till slut hittade ett gammalt herrur för en hundring på en loppis. Den är en fantastisk uppfinning. Varje morgon skruvar jag några varv på den lilla ratten till höger om urtavlan. Jag håller upp klockan mot örat och hör det betryggande tickandet. Om jag inte drar upp min klocka så stannar den. Det känns som om själva tiden stannar, att jag på något sätt har kontroll över hur fort den ska gå eller om den ska bromsas upp.  Urtavlan har fått sig några törnar och repor löper kors och tvärs över den. Men det gör ingenting. Snarare tvärt om.  

Tokiga gummans huskur nr 1

Efter åratal av besvärliga förkylningar har jag provat på det mesta för att bli frisk fortare när jag blivit sjuk. Det är ingen underdrift när jag skriver att jag provat allt som är lagligt. Men egentligen vore ju det bästa om man slapp bli förkyld överhuvudtaget eller hur? Nu tror jag mig ha hittat lösningen. Den är så enkel att jag inte fattar att jag inte kom på den tidigare, men sånt är livet. Kanske fungerar den bara på mig, kanske fungerar den på alla, vad vet jag. Testa och hör av dig till mig så får jag veta.

Hur som helst, när jag är på väg att blir förkyld så händer oftast något av följande; det börjar klia/sticka/svida i näsan. Ibland får jag värk i bihålorna också. Eller så har jag lätt ont i halsen när jag vaknar eller på kvällen. Det jag gör då är att spraya i näsan med saltvattenspray helst tre gånger per dag eller mer, två ordentliga doser i vardera näsborre varje gång och så snyta ut. Apoteket har en som heter Apofri som jag tycker fungerar utmärkt.

Jag har klarat av små snoriga barn och förkylda arbetskamrater utan att förkylningen brutit ut en endaste gång, tack vare detta "förebyggande arbete" med saltvatten. Saltvattenspray är bra att använda dagligdags, även om ingen förkylning är på gång. Det borde vara lika naturligt att skölja ur näsan varje kväll som det är att borsta tänderna och tvätta bort smink.

Jag minns er

Sådär i förbifarten påminner min far mig om att det snart är 25 år sedan farmor begravdes och att gravrätten kan övertas av kyrkogårdsförvaltningen. Det vill säga att de kan ta bort stenen och begrava någon annan där. Av farmor och farfar skulle det inte synas ett spår och vi skulle inte längre ha en grav att besöka eller för den skull bekymmra oss för. Pratade med min syster och vi var eniga att graven naturligtvis skulle vara kvar. Gravrätten kan då skrivas över på någon av oss eller våra kusiner (om de nu är intresserade).

Det får mig att tänka på tant Lilly och farbror Edvin. Ja, de var inte alls släkt med mig, men de var släkt med den som hade ägt gården som min far köpte för att vi skulle ut på landet och andas frisk luft. De bodde i huset rakt nedanför vårt och de var de snällaste människor man kan tänka sig. Lilly och Edvin hade inte några barn, men byns alla ungar besökte dem ofta för vi visste att hos tant Lilly vankades det iskall sockerdricka och gammeldags vaniljglass. Glassen serverades på tjocka glasfat, sådana som hemma hos oss bara användes när det var kalas.

Jag gick till dem nästan varje dag efter skolan och där var jag tills mamma eller pappa hämtade hem mig när de hade jobbat klart. Edvin hade en gammal fiol som han hade köpt i Amerika som han ibland spelade på. Locket var sprucket, men den hade en vacker ton, inte alls så vass som min egna skolfiol som jag kämpade med. Inne i Edvins fiol satt ett nästan ihopkrullat papper som det stod "Stradivarius" på, men det var förstås en kopia. Lite spännande var det i alla fall. Och aldrig har jag väl varit så välutbildad i kortspel som efter alla eftermiddagar hos Lilly och Edvin! Vi spelade ALLT men så fort de såg billyktorna från mammas bil efter vägen, då fick de bråttom att gömma undan kortlekarna. De trodde nämligen att mina föräldrar var väldigt religiösa, något som vi skrattade gott åt sedan.

Det var roligt att vara där.  Man kände sig alltid sedd som en person och blev ompysslad och bortskämd på alla sätt och vis. Det fanns smultron i en liten stenklädd rabatt som man fick plocka  och i en kastrull under farstutaket bodde fåglar. I mångt och mycket var det som i en lycklig saga av Astrid Lindgren.

Edvin dog 1987 och Lilly dog 1993. Jag hittar stenen på kyrkogården med hjälp av www.finngraven.se Den lutar en aning och lavarna växer i namnen och årtalen. Grå sten, grå lav. Ingenting är planterat framför stenen och den står liksom avsides. Jag sopar bort gammalt gräs och lavar så gott det går, sätter de blommor jag tagit från vår trädgård i en vas och funderar en stund. Sen säger jag "Jag minns er. Ni var snälla och gjorde mitt liv lite roligare". Om jag hade fått en dotter, så hade jag gett henne namnet Lilly. Men det blev inga barn för mig heller. En dag är jag borta och då hoppas jag att någon minns mig. Kanske som tant Ulrika som hade en trädgård där man fick äta smultron.

En "Odd Thomas" gräver i garderoben

Ett nytt år med nya möjligheter. Många börjar träna, andra bantar och skiljer sig. Jag är inte lika drastisk, men jag känner ändå att en förändring är på gång. Det börjar med ett sms från en vän som skriver att hon trotsar februarikylan för att ge sig ut på stan och shoppa. Hennes garderob är fylld av tråkig kläder som hon haft 100 gånger minst. Det är dags för något nytt! Jag tittar i min egen garderob och upptäcker att jag har varken mycket eller få kläder, men det är liksom ingen struktur och ordning på dem. Olika färger och mönster, material i en enda röra. Det märks på morgonen när man ska klä sig, för det tar tid att försöka para ihop klädesplagg. Ibland känns det som om jag lika gärna kunde ha klätt mig i fullständigt mörker. Ingenting verkar passa ihop.

Det är då som jag läser en artikel i SvD om de som "garderobsbantar" på olika sätt. Någon har haft köpstopp i ett år, någon annan försöker klara sig med "six items or less". Jag googlar och upptäcker snart att jag är långt i från ensam att kämpa med min garderob och dess innehåll. Någon har startat (och avslutat) en utmaning att använda samma svarta klänning i ett helt år, bara med acessoarer och annat som hon får eller lånar. Någon beskriver längtan efter en "uniform" som män med makt ofta bär. Det behöver inte vara kostym, utan kan lika gärna vara jeans och t-shirt. Jag minns med ens en av mina favoritböcker "Odd Thomas" av Dean R Koontz. Odd är snabbmatskocken vars garderob bara består av vita t-shirts och svarta jeans.

Med nya ögon ser jag på mina kläder. Kan jag också bli en "Odd Thomas" (minus yrket och det att döda människor kontaktar honom för att får hjälp..?) Jag tar fram en klädställning och hänger upp alla mina kläder. Sen börjar jag sortera kläderna efter färg. Att som inte är blått, brunt eller grå/svart hamnar i magasin. Jag "feg-gallrar" som det heter på bibliotekariespråk. Resten ser jag på en gång till. Tänk så enkelt det var i tonåren, då hela min garderob var svart... Nu med stigande ålder, en hel del gråa hår och några rynkor, känns svart direkt mot ansiktet för hårt. Jag väljer grått och alla andra kläder stuvas undan eller stoppas i en påse till välgörenhet.

Jag är först inne på "six items or less", men det känns för jobbigt. Jag startar med min gråa garderob, med siktet inställt på att inom en snar framtid ha en "uniform" baserad på en grå Chanelinspirerad jacka och så kjol och bastoppar till det. Jag siktar mot lugn och enkelhet. Min förhoppning är att min nygamla garderob ska vara ett steg på vägen...

Strålande jul

Det är svårt att vara ärlig, men det är livsviktigt. Tiden är allt för dyrbar för att slösas bort på personer som inte uppskattar en eller som tar en för givet. Jag struntar blankt i om de tillhör min släkt eller inte, jag är för gammal för att leka charader. Så här kring jul hamnar man ofta i situationer då ens goda uppfostran prövas, speciellt när man stöter på personer som inte fått någon uppfostran. Den enda dag jag klarar av mer än vanligt är just julafton. För pappas skull håller jag masken, men det märkliga är att jag misstänker att vi alla; jag, min far och min syster egentligen skulle vilja fira på ett helt annat sätt än just alla tillsammans på en gång. Men ingen säger något, för hur skulle det se ut på självaste julafton och allt... Men nu är ju den dagen avklarad och vi kan med gott samvete fira jul på det sätt som vi själva vill. Jag tror det är det som kallas julefrid. God fortsättning på er alla.

En fågel i bur

Kraft och energi är färskvara. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan ladda när jag är ledig, jag är lika trött ändå de dagar då jag sovit och rört mig för lite, tänkt för mycket och ätit och druckit för dåligt. Lösningen? Att se varje dag som den bästa av dagar och göra något varje dag som får det att kännas som om man var fri att göra precis vad man ville. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Ser en tv-intervju med Knausgård där han säger att han tack vare sina böcker litterärt sett är helt fri. Orden gör mig gråtfärdig för frihet är bland det bästa ting, men det är så lätt att glömma det. När ens frihet blir inskränkt, då först känner man hur viktig den är.

Numera vet jag hur det känns i kroppen när jag inte är fri, för då behöver jag bettskena igen. Tyvärr märker jag inte det förrän gränsen är passerad och det för tillfället inte finns någon återvändo. Det är som om min kropp under natten desperat försöker hitta sätt att bearbeta det trauma som uppstår, när man under dagen har tvingats vara någon annan än den man verkligen är.

En tröst är dock att jag av erfarenhet vet att även denna ofrihet är övergående, men vad jag inte vet, är hur länge den kommer att vara denna gång. Det enda som är säkert, är att jag ska bida min tid och vänta på dörren som ska öppnas igen. Jag ska göra det bästa av isoleringen och mörkret för det här är en tid av lärdom. Jag böjer mitt huvud ödmjukt och lyssnar på förnuftets svaga men klara röst.