Om skratt och gråt

"Den som skrattar innan frukost, får gråta innan kvällen" sa vår mor ofta till mig och min syster när vi var allt för muntra och högljudda. Det var nog ett sätt för vår mor att få lugn och ro vid matbordet, men de orden hade större inverkan på våra liv än så. Än i denna dag har både jag och min syster svårt för att gapskratta, speciellt när vi är i ett sällskap. Det är när det bara är hon och jag som vi vågar på riktigt och även då ser jag i min systers ögon att hon tänker det jag tänker. "Det här kommer vi att få lida för sen!" När jag träffade min make fick jag höra hans berättelser om Laestadianismen i Torneå lappmark och dess inverkan på hans egen släkt och familj. Där hade han som barn fått höra att om man gjorde något syndigt så regnade det heta stenar från himlen ner i huvudet på en. En slags variant på det där med kvällsgråten, men lite mer handgripligt.

Jag har det bra. Jag är lyckligt gift med en underbar man. Jag fick utbilda mig till ett intressant yrke och jag har förmånen att arbeta på ett fantastiskt ställe med världens bästa arbetskamrater. Vår katt är den gosigaste katten i hela världen och min pappa är så gullig och gör så bra saker för mig att jag blir alldeles tårögd. Under de senaste åren har jag många gånger stannat upp och tänkt "Det här är underbart. Jag är verkligen tacksam." Men i samma ögonblick har en skugga smugit sig in i mitt medvetande och den har viskat "Det här är FÖR bra. Jag kommer att bli straffad. Heta stenar eller något ännu värre..." Och så blev det. Först vältrade jag mig i tankar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Sen tyckte jag synd om mig själv. Sen blev jag arg och då vände det. Jag skiter fullständigt i om jag får gråta innan kvällen! Jag har tänkt skratta och njuta när tillfälle ges! För om jag inte vågar skratta så kanske bara gråten finns kvar till kvällen och hur kul är det?

Långsamt tåg

Jag är inne i en omvälvande period av mitt liv just nu. Kanske är det en försenad 40-årskris, kanske är det våren vad vet jag. Jag misstänker att det kommer en tid i varje människas liv då hon stannar upp, ser sig omkring och tänker "Vad är meningen med allt?" Dagarna och timmarna går och kommer aldrig mer igen men istället för att står på barrikaderna och förändra världen, sätter jag mig framför tv:n och kollar slött på när en kvinna i min egen ålder opererar om sig för att se yngre ut. Man går till jobbet som tack och lov är spännande och ger kraft, kommer hem, lagar mat, fixar lite med tvätt och sånt och hör hur makens arbetsdag har varit. Ibland ger man sig ut på en kvällspromenad, ibland blir det tv eller internet. Så är det dags att gå och lägga sig så man orkar upp nästa dag och så rullar det på.

Men så plötsligt händer det något, det trygga livet bromsar in och tar en annan väg och någonstanns ifrån kommer svaret på frågan. Det är så självklart att det är skrattretande, men tyvärr kan man aldrig riktigt ta till sig svaret förrän man är där, mellan två andetag. Inträngd i ett hörn utan valmöjligheter. Det är då som jag inser, verkligen känner med hela mitt väsen att det är att få vara frisk och både ge och få kärlek och uppskattning som är det viktigaste av allt. Allt annat ordnar sig på något mirakulöst sätt, men utan den grunden hjälper det inte hur rik eller hur duktig du än är. Det är också den insikten som glöms bort så fort, så fort när livet kuggar in i de vanliga spåren och rullar vidare. För det gör det. Det gäller bara att bestämma sig om man ska hänga med ett tag till eller om man ska lägga sig på rälsen. Men så länge man hänger med kommer man att röra sig framåt. Ibland i det närmaste omärkligt, men likväl framåt. Och på vägen kan det hända att man åtminstone har en hyfsad utsikt och det är ju inte fy skam.

Jag blir så trött...

En pastor i USA gillar inte muslimer och får för sig att lösningen på det är att bränna Koranen. Hundratusentals mil bort får muslimer reda på att någon typ i USA har bränt ett exemplar av deras heligaste skrift. De blir arga och lessna och lösningen på det är att attackera FN-personal som inte har någonting alls med bränningen att göra. Död, sorg och elände sprider sig helt i onödan bara för att knäppgökar i alla länder tycker sig ha problem och söker dåliga lösningar på dessa. Vad är det med världen och dess innevånare? Vill vi inte alla leva i fred? Vill vi inte vakna glada och trygga varje morgon, gå till jobbet, skratta, äta och älska? Vill vi inte stanna upp, se oss omkring och tänka "Oj, så vackert det är här!" Jag misstänker att den större delen av världens människor vill just det, men de gör inte så mycket väsen av sig där de sitter i solen och njuter av livet. Knäppgökarna drar ut på gator och torg, skriker slagord, bränner och avfyrar gevär. De syns och märks och deras aggressioner väcker aggressioner hos andra knäppgökar. Öga för öga tills världen är blind eller? Jag tycker mig märka att vi redan är på god väg att bli synskadade. Vi är ju alla människor, oavsett kön, ras, religiös eller sexuell tillhörighet. Vi är precis lika mycket värda allihop. Varför är det så svårt att förstå? Visst, jag kan bli rädd när jag ser muslimska män som skriker ut sin vrede på tv, men att min rädsla skulle bli mindre om jag brände en bok... nej det är inte lösningen. Lösningen är utstäckta händer, inte en knuten näve. Jag känner i mitt innersta att i just detta ögonblick sitter det en människa hundratusentals mil bort och tänker precis det jag tänker just nu: "Varför kan vi inte leva i fred med varandra?" Jag bryr mig inte ett skvatt om vem den personen är, vilken hudfärg den har, vem den älskar eller vem den tillber. Allt jag bryr mig om är att hitta den utsträckta handen. Jag finns här! Jag är precis som du! Freden börjar med mig och dig.