Ta ingen skit!

Det tog ett bra tag innan jag äntligen insåg mitt eget värde. Jag är inte mer värd än någon annan, men jag är inte hellre mindre värd än någon annan. Som ung tjej hade jag alldeles för lätt för att vika mig för flocken. Jag ställde inga krav, jag nöjde mig med småsmulor vad det än gällde. Jag var likt Mia Skäringer överlycklig när någon kille visade intresse för mig för då betydde det ju att jag var någon. Skit samma att jag blev sämre behandlad än en skruttig bil, jag var ju någons flickvän.

Nu när man levt halva sitt liv (på ett ungefär) så blir jag nedstämd av att se att inget har förändrats för unga tjejer. Om möjligt är det ännu värre. Fortfarande nöjer sig unga kvinnor med småsmulor. De står ut med killar och män som inte tar ansvar. Killar som ställer krav men som själva inte gör ett piss. Världen tycks vara full av snygga, intelligenta och roliga tjejer som har fula, trögtänkta och elaka pokvänner. Dessa tjejer jobbar hårt, tar hand om hemmet (och eventuella barn) medans deras pojkvänner sitter och surar i soffan och tycker synd om sig själva. I bästa fall. Varför gör vi det? Det enkla svaret är naturligt vis: kärlek. Vi är rädda för att bli lämnade om vi ställer krav. Tyvärr går inte rädsla och kärlek ihop. Kärlek är trygghet, glädje och lust. Det är inte kärlek att vara ledsen, rädd och utnyttjad.

Som tur är finns det bra killar och bra män. De är trygga i sig själv, omtänksamma och får dig att skratta. De vill att du ska vara glad och stark för dom älskar dig för den du är. Ibland kan det ta tid att hitta dem, men ge inte upp. Livet är för kort för att slösas bort på surkartar som inte uppskattar dig.

Vem är du, vem är jag?

Idag skulle vi klä ut oss på mitt jobb för att vi hade barnkalas. Jag skulle vara Ronja Rövardotter och hade dragit på mig värsta medeltids dressen. Det var ingen som fattade vem jag skulle föreställa. En viking? Robin Hood? Barnen var mer imponerad av älvan och piraten och det var i sanningens namn jag också. Mot slutet av dagen träffar jag en kvinna som har en psykisk funktionsnedsättning. När jag säger att jag tycker att det är trist att ingen ser vem jag är så ser hon förvånat på mig. "Men det vet ju jag, säger hon. Jag känner ju dig. Du är ju du!" Av alla de människor jag mötte under dagen var det hon som såg mig som den jag är, inte den jag försökte vara. Så enkelt livet kan vara om vi bara är oss själva.

Att längta bort

Jag har vissa platser i världen dit jag ibland längtar. Jag skriver inte vilka ställen för då kommer ni att tycka att jag är en tönt som inte har några ambitioner. Det är till platser där jag upplevt trevliga saker på ett eller annat sätt. Ibland tror jag att min längtan är som den en liten tjej känner inför en Idol-deltagare. Romantiskt, pirrigt och fullständigt verklighetsfrånvänt. Jag misstänker att det inte skulle kännas på samma sätt om jag skulle flytta dit och jobba som jag gör nu. Då skulle platsen snabbt förlora sitt trolska skimmer och bli vardagsgrå oavsett väderlek. Nä, det är själva känslan av att vara ledig och bekymmerslös (för det är på semestern alt. under studier) som jag varit på min längtans platser. Kaffet smakar godare, utsikten är bättre, människorna är så myyyyysiga och själv är man ett under av avslappnad, social kompetens. Det är bra att de finns, våra längtans platser. De påminner oss om att bakom vardagens tristess döljer sig ett paradis, bara vi vågar vara närvarande och inte alltid längta bort.

Mellan rutorna

Det sitter en nattfjäril mellan fönsterrutorna i mitt syrum. Kanske sover den sin vintersömn, kanske är den död. Kanske har den flytt undan någonting utanför bara för att sitta fast igen, klämd mellan två glasskivor. Livet är ibland som att sitta mellan fönsterrutor. På ömse sidor om en pågår livet medan man liksom krupit undan för att hämta andan lite. Kanske har man hamnat där av en slump, det var ju inte alls där man ville vara. Man ville flyga fritt och svärma runt ljuset, men det verkade samtidigt så osäkert. Jag hoppas att du bara sover, lilla nattfjäril. Hämta kraft, jag ska inte störa dig. Och när solen börjar värma igen, hittar du vägen ut. Snön smälter, allt det mörka är bytt mot ljus och livet börjar om på nytt.

Ljus och värme

Hedrade min döda mor igår tillsammans med resten av familjen. Vi tände ett ljus, satte en liten gravdekoration där hennes urna finns samt la dit ett hjärta med texten "Saknar dig". Det var mycket fint. Jag oroar mig för att någon kommer att sno hjärtat, men min älskade make säger att folk som stjäl från gravar ska man inte ödsla en endaste liten tanke på. Han har naturligtvis rätt som vanligt. Men är det inte de elaka, dumma och fruktasvärda som allt som oftast fångar våra tankar? Man liksom fastnar i sånt som skrämmer en eller retar upp en och så mal det bara på.

Istället borde man tänka på hundvalpar, fjällvandringar, vinster i pingis och kärleksfulla män. Det är ju så mycket roligare och det gör en också till en mycket roligare människa. Att tänka på hemskheter ökar halten av hormonet kortisol i kroppen, vilket i sin tur bland annat försämrar ens immunförsvar. Det tål att tänkas på speciellt nu när jag är förkyld. Jag kör med mormors huskurer (även kallat Pite-Ayurveda) och känner mig genast lite bättre. Jag ser mamma och mormor le i sin himmel när jag blandar ingefära, smör och en äggula till min onda hals. Det värmer, både ingefäran och tanken på mina kloka gummor.

Host, host!!!

Det måste vara något fel med mig. Jag blir liksom aldrig fri från mina förkylningar. Ett snor går omärkt över i ett nytt snor och så rullar det på året om. Ibland gör jag tafatta försök att bli av med eländet och besöker en läkare. Ni vet de där i vita rockar som har så bråttom. Jag blir tyvärr inte friskare, bara av med tid och pengar. Ibland blir jag också lite förbannad, så gott det nu går när man är febrig och darrig på benen. Mitt imunförsvar fungerar som det ska eftersom jag klarar av alla förkylningar, det är vad jag fått höra. Nu är jag ju ingen läkare, men det låter inte riktigt klokt. Borde det inte vara så att om man har ett starkt immunförsvar så blir man inte sjuk?

På jakt efter ett paket med byxor

Jag är en kulturtant. Det är bara att erkänna det, men jag kämpar ändå tappert emot de markörer som skulle skrika ut det åt alla och envar. De markörer jag hänvisar till är randiga kläder, stora halsband och Gudrun Sjödén. Tyvärr börjar jag svikta även där när jag en kväll för snart en månad sedan gick in på Gudruns hemsida och klickade mig in på webbshopen. Det verkade så enkelt, men det visade sig vara ett misstag. Eller så är det jag som är bortskämd med Adlibris där man ibland får sin beställning i brevlådan inom två dagar. När jag lägger min beställning är jag lyckligt ovetande om hur stenåldersmässigt det fungerar hos Gudrun. Man skapar sig en egen sida där man kan logga in och se sin beställning. Jag väljer att betala med kort, för det brukar ju vara smidigast. På min sida står det "levereras 2010-10-20". Det är väl ok tänker jag för just då är det den 17 oktober.

Nästa dag när jag loggar in för att visa en vän vad jag köpt har leveransdatum flyttats fram. Till slut har det gått två veckor och fortfarande ingen leverans eller livstecken från Gudrun. Mja, jag får en katalog och det är ju alltid trevligt. Så plötsligt står det "Omgående" under leverans. Stort jubel, men fortfarande har inga pengar dragits från mitt konto. När sker uttaget? På kundtjänstens sida får jag inte svar på den frågan. Jag beslutar mig dock för att inte kasta mig på telefonen, utan bida min tid. Då dyker ett mail upp där Gudruns ekonomiavdelning meddelar att de inte kunnat dra pengar från mitt konto så paketet kommer att skickas med faktura. Jaha, det återstår väl att se. Snart har det gått en månad och inget paket syns till, men jag har inte gett upp hoppet. Om inte annat så kanske jag får det lagomt till jul. Jag tror att det är enklare att flyga till Stockholm och besöka en av Gudruns butiker där.