Ett liv innan döden

Jag har ett fantastiskt jobb. Varje dag får jag jobba med böcker och människor vilket är helt underbart. Jag har dessutom fördelen att ha heltidsjobb i en sk tillvidareanställning. Trots allt detta positiva har jag ändå uppfattningen att 6 timmars arbetsdag är att föredra. Det är egentligen ingenting som säger att heltid ska vara lika med 8 timmar. Jag tror det är människans längtan efter symetri som gör att vi delar upp dygnet i 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars fritid.

Men ska man vara ärlig så är det snarare 6 timmars sömn, 10 timmars arbete och resten städning, matlagning, tvätt och allmänt plock. Inte så mycket tid över till att bara vara eller till något annat trevligt. -Det är bara en fråga om prioritering, säger någon nu, men si det är det inte. Ska jag börja jobba kl 7 måste jag kliva upp senast 05.30. Det tar 30 minuter från min dörr till jobbet (med bil) och 1 timma och 45 minuter med buss. Sen jobbar jag från 7.00 till 16.00 men jag har bara 30 minuters lunch, vilket innebär att jag kastar i mig maten och inte så mycket mer. Strax efter 16.00 påbörjar jag min resa hem. Med bil är jag hemma 16.50 ca, med buss 17.30 (och då har jag dessutom 10 minuters promenad efter det). Jag vet att många (bland annat i Stockholm) har ännu längre pendlingstider, men det är ingen ursäkt. Det är dags att börja ifrågasätta 8 timmarsarbetsdagen NU.

Tiden kan vi istället använda till att förkovra oss, laga hälsosam mat, ungås med vänner och familj eller jobba ideellt. Det är absurt att vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls. Om vi istället delade på den arbetstid som fanns så skulle vi alla få bättre balans i våra liv. Visst finns det sånna som vill jobba 10 timmar och då skulle de naturligtvis få göra det, men heltid skulle vara 6 timmar, med eget val att jobba mer. Frågan man måste ställa sig är -Varför vill jag hellre vara på jobbet än hemma med min familj (om man nu har en familj). Jag vet av en man som alltid var tillgänglig för att arbeta och som alla kunder älskade, men hans egen familj såg knappt till honom. Mannen var oförstående inför familjens klagomål, eftersom han ansåg att de pengar han tjänade var beviset på att han brydde sig om dem. Tyvärr insåg han aldrig att det enda hans söner ville ha var lite tid med pappa, inte en massa nya saker...