Meningen med föreningen

Meningen med julen enligt tidningarnas reklam är att man ska shoppa sig lycklig, alternativt äta sig lycklig. Riktigt långt tillbaka i tiden hade vi midvinterblot eftersom vi hade slaktat och det var för mörkt och kallt för att göra något annat än att äta och ta det lugnt. Sen blev Sverige kristnat och då skulle vi fira jul i åminnelse av Kristi födelse. Gott så. Nu är Sverige allt mer sekulariserat och kärnfamiljen i fullständig upplösning. Nya kulturer för med sig nya traditioner som vi glatt tar till oss. Det kanske inte är så konstigt att vi släpar in granar i våra hem, men inte vet varför vi gör det (annat än att det luktar gott om det är en riktig gran).

Det bästa med julen är enligt min ringa mening 1) Jag slipper kliva upp i ottan och jobba. Det är inte alla som får vara lediga, så jag skänker en tacksamhetens tanke till sjukvårdspersonal, brandmän, polisen och alla andra som jobbar. 2) Jag behöver inte fundera på vad jag ska laga för mat. Kylen är full av gosaker som bara kan tas fram. Det mest ansträngande man gör i matväg är att koka potatis och kanske vispa grädde till Ris a´la Malta. Det är en ren fröjd! 3) Jag har tid att göra trevliga saker och tid att reflektera över vad som är viktigt i livet. Jag önskar att alla har tid att ta ett djupt andetag och tänka efter. Ett nytt år närmar sig. Vad blev bra respektive mindre bra med 2010? Hur vill vi att 2011 ska bli?

Soppa på en spik

" I år har vi julen hemma hos mig!" sa min far generöst i början av december. Min syster och jag tolkade detta uttalande som att vår far skulle bjuda in oss på julmat. Trevligt. Skönt att låta någon annan stå för de rökta fårfiolerna. För två veckor sedan ringer min syster och låter lätt ansträngd. Pappa hade "beställt" rödkålssallad av henne. Det dröjer inte länge förrän även jag får ett telefonsamtal med en "beställning", denna gång på Waldorfsallad. Inga problem, jag gillar knytkalas. Syrran håller med och vi går båda tillbaks i julmysläge igen.

I går kommer min far förbi mig och ska kolla läget. Jag förklarar glatt att jag och syrran dyker upp på julafton två timmar innan vi ska äta. "Det går inte!" utropar min far med håret på ända. "Vi hinner aldrig bli klara på så kort tid!" Vilka vi? Vaddå klara i tid? Jag ska koka potatis och klämma ut lite majonäs på ägghalvor, that´s it. Nä, det verkar som om "jul hemma hos pappa" innebär att vi (jag och min syster) ska laga all mat i ett kök vi inte hittar i medan vår far vimsar omkring och är i vägen. Adjö julefrid och hej sura uppstötningar... I kväll svor syrran och jag en ed om att hädanefter firar vi julen hos mig eller hos henne (så länge pappa lever dvs). Då kan vi sätta honom i soffan framför tv:n i trygg förvissning om att ingen kommer att tvinga oss laga grisfötter eller stoppa korv speciellt inte i ett främmande kök...

Vad en liten gumma kan gno

Jag älskar när det är snyggt och rent hemma. Ordning gör mig lugn. Det är stört omöjligt för mig att få någonting gjort i en fullständig röra. Tyvärr avskyr jag att städa. Att tvätta är ok för sen får man sortera in allt på sin rätta plats, men att städa, det är ett Sisyfosarbete. Tre minuter efter en dammsugning av hela huset dyker det plötsligt upp dammråttor som legat och lurpassat någonstans i väntan på att man genomsvettig och mörbultad ska ha sjunkit ner i soffan.

Därför är jag alltid på jakt efter saker som ska underlätta städningen. Jag har turen att ha en make som gärna tar sig an städningen men ibland måste man bara göra det själv. Det var vulgoaffären Rusta som kom till min räddning. Räddningen heter "engångsmoppar" och gör att man på ett kick samlar ihop dammråttor utan att ens bli svettig. Min syster kallar det "att sviffra" efter den dyrare varianten av städmopparna. Kanske inte det mest miljövänliga man kan göra (skapar sopor) men samtidigt sparar man ju ström och sin mentala hälsa och det är ju alltid trevligt.

Extra allt nej tack!

I går när jag kom till jobbet var det fullt med bilar utanför kyrkan. Pessimist som man är tänkte jag genast att det var en begravning, men så såg jag den strida ström av pigga barn som var i farten och förstod att det var något juligt på gång. Det skulle visst firas Lucia. Jag tillät mig att bli förbryllad eftersom det var fredagen den 10 december i min kalender. Så vitt jag förstår det firas Luciadagen den 13 december. Om man skulle glömma bort det kan man alltid kolla sin kalender för det är t.o.m Lucia som har namnsdag den dagen. Mina arbetskamrater delade min förvåning. Var detta något nytt påfund för att maxa julen? Eller ett uttryck för vår allt mer sekulariserade värld? Varför då befinna sig i kyrkan överhuvudtaget? Mina frågor står obesvarade.

Denna flytt av Luciadagen ger mig ingen ro. Det är som att inte bli firad på sin riktiga födelsedag utan bli firad i förskott eller klumpas ihop med andra syskon bara för att det är enklare. Hela vitsen med födelsedagen går ju förlorad. Vitsen är att av alla årets dagar är det en dag som är bara min. Dagen då jag kom till världen och drog mitt första andetag. Visseligen firar vi ibland "lilla julafton" med arbets- eller skolkamrater, men det utesluter inte att vi senare firar julafton den 24 december. Är flytten av Lucia ett uttryck för den stress som genomsyrar våra liv numera? Allt ska maxas och klämmas ihop. Vi har inte ens tid att begrava och sörja våra närmaste. En arbetskamrat berättar om begravningsbyråer som får önskemål om att jordfästningar ska ske på lunchen så att man inte behöver ta ledigt från jobbet. Man föds en dag och man dör en dag. I det avseendet är vi alla lika. Födelse och död måste få ta lite tid även om det rubbar det där som är i mitten och kallas livet.

Att inte se saker i svartvitt

I går kom min syster hit och vi gick igenom var sin påse med kort och annat som vår far gett åt oss. Han hade letat efter något i en av sina skåpar och inte hittat det, men istället kom han på att där fanns sånt som vi kanske skulle ha intresse av. Alltså fick jag bland annat min och mammas "dogtag" (sånt man skulle hänga på sig om det blev krig), en träbit med en teckning av ett hus med dateringen "en torsdag" (mycket informativt) samt en hel del papper som hade att göra med min födelse. Syrran i sin tur hade fått gamla brev, tidningsurklipp och förfasade sig över gamla kort där hon såg fet ut. Tillsammans försökte vi lista ut vem som var vem på en hög med svartvita bilder. Det var inte det lättaste. En jul för ett antal år sedan försökte jag få min mor att skriva på baksidan av alla kort vad motivet föreställde. Min mamma svarade svävande att hon visste vem det var så det inte behövdes. Vi talar inte gärna om döden i min familj, så nu sitter vi här syrran och jag och försöker bygga ett gigantiskt pussel med bitar som alla är svartvita och påminner om varandra.

Ett liv innan döden

Jag har ett fantastiskt jobb. Varje dag får jag jobba med böcker och människor vilket är helt underbart. Jag har dessutom fördelen att ha heltidsjobb i en sk tillvidareanställning. Trots allt detta positiva har jag ändå uppfattningen att 6 timmars arbetsdag är att föredra. Det är egentligen ingenting som säger att heltid ska vara lika med 8 timmar. Jag tror det är människans längtan efter symetri som gör att vi delar upp dygnet i 8 timmars sömn, 8 timmars arbete och 8 timmars fritid.

Men ska man vara ärlig så är det snarare 6 timmars sömn, 10 timmars arbete och resten städning, matlagning, tvätt och allmänt plock. Inte så mycket tid över till att bara vara eller till något annat trevligt. -Det är bara en fråga om prioritering, säger någon nu, men si det är det inte. Ska jag börja jobba kl 7 måste jag kliva upp senast 05.30. Det tar 30 minuter från min dörr till jobbet (med bil) och 1 timma och 45 minuter med buss. Sen jobbar jag från 7.00 till 16.00 men jag har bara 30 minuters lunch, vilket innebär att jag kastar i mig maten och inte så mycket mer. Strax efter 16.00 påbörjar jag min resa hem. Med bil är jag hemma 16.50 ca, med buss 17.30 (och då har jag dessutom 10 minuters promenad efter det). Jag vet att många (bland annat i Stockholm) har ännu längre pendlingstider, men det är ingen ursäkt. Det är dags att börja ifrågasätta 8 timmarsarbetsdagen NU.

Tiden kan vi istället använda till att förkovra oss, laga hälsosam mat, ungås med vänner och familj eller jobba ideellt. Det är absurt att vissa jobbar ihjäl sig medan andra inte får jobba alls. Om vi istället delade på den arbetstid som fanns så skulle vi alla få bättre balans i våra liv. Visst finns det sånna som vill jobba 10 timmar och då skulle de naturligtvis få göra det, men heltid skulle vara 6 timmar, med eget val att jobba mer. Frågan man måste ställa sig är -Varför vill jag hellre vara på jobbet än hemma med min familj (om man nu har en familj). Jag vet av en man som alltid var tillgänglig för att arbeta och som alla kunder älskade, men hans egen familj såg knappt till honom. Mannen var oförstående inför familjens klagomål, eftersom han ansåg att de pengar han tjänade var beviset på att han brydde sig om dem. Tyvärr insåg han aldrig att det enda hans söner ville ha var lite tid med pappa, inte en massa nya saker...