I går när jag kom till jobbet var det fullt med bilar utanför kyrkan. Pessimist som man är tänkte jag genast att det var en begravning, men så såg jag den strida ström av pigga barn som var i farten och förstod att det var något juligt på gång. Det skulle visst firas Lucia. Jag tillät mig att bli förbryllad eftersom det var fredagen den 10 december i min kalender. Så vitt jag förstår det firas Luciadagen den 13 december. Om man skulle glömma bort det kan man alltid kolla sin kalender för det är t.o.m Lucia som har namnsdag den dagen. Mina arbetskamrater delade min förvåning. Var detta något nytt påfund för att maxa julen? Eller ett uttryck för vår allt mer sekulariserade värld? Varför då befinna sig i kyrkan överhuvudtaget? Mina frågor står obesvarade.
Denna flytt av Luciadagen ger mig ingen ro. Det är som att inte bli firad på sin riktiga födelsedag utan bli firad i förskott eller klumpas ihop med andra syskon bara för att det är enklare. Hela vitsen med födelsedagen går ju förlorad. Vitsen är att av alla årets dagar är det en dag som är bara min. Dagen då jag kom till världen och drog mitt första andetag. Visseligen firar vi ibland "lilla julafton" med arbets- eller skolkamrater, men det utesluter inte att vi senare firar julafton den 24 december. Är flytten av Lucia ett uttryck för den stress som genomsyrar våra liv numera? Allt ska maxas och klämmas ihop. Vi har inte ens tid att begrava och sörja våra närmaste. En arbetskamrat berättar om begravningsbyråer som får önskemål om att jordfästningar ska ske på lunchen så att man inte behöver ta ledigt från jobbet. Man föds en dag och man dör en dag. I det avseendet är vi alla lika. Födelse och död måste få ta lite tid även om det rubbar det där som är i mitten och kallas livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar