"Nu är det bara ett uppstig till" säger min make när han slagit av mobiltelefonens väckningsalarm. Det är torsdag, ute är det mörkt, kallt och fuktigt. De sömnsvårigheter man hade där vid 3 tiden på natten är som bortblåsta. Nu skulle jag kunna sova hur länge som helst känns det som. Men något i hans uttalande väcker en känsla av obehag hos mig som med ens gör mig klarvaken. Vad är det vi rusar fram emot? Vad är det som gör att dagarna mellan måndag och fredag måste klaras av så fort och smärtfritt som möjligt för att nå helgens två lediga dagar? Är det inte hemskt att vi ska leva för 8 dagar per månad och bara huka oss alla de övriga? Är det inte så att ju fortare livet rullar på, destå fortare närmar sig det oundvikliga slutet? Borde vi inte istället hoppa med ett livsbejakande glädjetjut ur sängen varje gråkall vardag, överlyckliga för att vi fortfarande andas och att vi har en hel dag framför oss?
Det händer också att man drabbas av lätt panik när man för vilken gång i ordningen gör i det närmaste EXAKT samma sak idag som man gjorde igår och som man har gjort ett okänt antal gånger förut. Man kliver upp, man duschar, man klär på sig, man äter frukost (likadan som igår), man läser tidningen, man borstar tänderna, man tar med sig matlåda från frysen, man går till jobbet. I morgon ska jag göra om allt igen. Hjälp! Är det såhär det ska vara resten av livet?
Men samtidigt är det något tryggt och lugnande i den monotona upprepningen. Tänk om varje ny dag innebar fullständigt slumpmässiga förändringar? Så fruktansvärt! Nä, monotonin är nog något bra ändå. Fast det skulle vara läckert att under någon period av sitt liv få vara frisk, ha tillräckligt med pengar och tid för att vakna varje morgon och tänka "Vad vill jag helst av allt göra idag?" och så göra det. För många dröjer det till pensionen innan man får tänka så. Är det därför vi skyndar på tiden och lever bara på helgerna?
För att få "egen-tid" som det så fint heter finns det många tips och tricks. Mitt senaste trick är att handla, tvätta och göra allt annat tråkigt på vardagarna så att helgerna får vara den fristad man så hett eftertraktar, men hur man än vrider och vänder på det så rör det sig ändå bara om 2 dagar. Inte mycket att hurra för, så det gäller att göra varje dag till en fest, eller åtminstone till en dag värd att inte skynda på. Om någon kommer på ett trick för hur man gör det är de välkommna att höra av sig. Jag går och diskar under tiden...
