Semester

Att vara resesällskap med en som slöjdar kan vara en upplevelse i sig. Långa studer går det inte att få svar från den som virkar eftersom man tyst räknar maskor och varv i huvudet och måste börja om från början om man blir avbruten. Dessutom släpar man med sig material och redskap som om jordens undergång var nära för man vet ju aldrig när man får tid till det där påbörjade projektet som legat alldeles för länge nu (ni vet vad jag talar om eller hur?). En gång var jag på auktion på en gård där en gammal dam hade levt. Jag försökte ropa in en komplett spinnrock, men en hagga som såg ut som om hon skulle luta av den och ställa blommor på den fick den istället. Nåväl, förutom textila redskap gick mängder av oavslutade stickprojekt under klubban. Det gick plötsligt en iskall kår genom mig när jag såg lådorna med omonterade tröjor och jag tänkte: sådär kommer det kanske att se ut när jag dör... Så jag ägnar stora delar av semestern åt att försöka färdigställa mina påbörjade alster. Min älskling plöjer svenska deckare under semestern så som tur var är han lika tystlåten och stationär som jag. När han börjar snarka vet jag att det är dags för mig att pausa och sätta på kaffet.

En god idé?

Ni som håller på med slöjd och hantverk känner kanske igen er. Det börjar med en häftig idé, kanske precis innan man ska gå och lägga sig. Man blir euforisk av lycka, av sitt eget genialiska tänkande och måste genast skrida till verket. Skit samma att man ska upp och knega på sitt själsdödande lönearbete om ynka 6 timmar, här ska SKAPAS! Och man drar fram allt; pärlor, garn, verktyg, textilfärg, 3 meter ståltråd och en plåtsax. Så dyker man in i härligheten. I huvudet svävar en allt häftigare bild av den ursprungliga idén, men det går liksom inte att hejda sig nu när man har väckt upp halva huset och ödelagt stora delar av sin bostad på köpet. Efter ett tag (allt från en kvart till några timmar) släpper man verktygen och skådar sitt verk. Det ser fördjävligt ut. Något som en treårig kunde ha knåpat ihop med händerna bakbundna. Och det som såg så vackert ut inne i ens huvud... Så lär man sig att först skriva ner sina tankar (helst om det är sent på natten) gärna med en klumpig teckning så kan man lugnt och sansat förverkliga idén när den fått mogna något och man själv inte är fullt så manisk.

Amigurumis from hell!

Det började så oskyldigt med en faktabok som jag lånade hem från mitt bibliotek. Den handlade om att virka små figurer (från Japan) och var väldigt pedagogiskt upplagd. Såg riktigt rolig ut också så jag tänkte bara testa lite. Först virkade jag en liten maskot, sen en till och så en grön mus (ja, jag vet att de inte finns) och så en prinsesstårta och till slut en blå kanin med jättehuvud. Sen spårade jag ut fullständigt och virkade en grön mus med vitt huvud och rosa öron. Då förstod jag att jag måste hejda mig. Jag hade fått allvarliga problem. Dessutom såg mina amigurumis inte särskilt söta ut, utan mer som om de var besvikna hemmafruar från Perstorp. Nåväl, jag har i alla fall lärt mig virka på riktigt nu. Jag har liksom knäckt virk-koden om ni fattar vad jag menar. Lite som Da Vincikoden, fast med garn. Hmmm...