Jag minns er

Sådär i förbifarten påminner min far mig om att det snart är 25 år sedan farmor begravdes och att gravrätten kan övertas av kyrkogårdsförvaltningen. Det vill säga att de kan ta bort stenen och begrava någon annan där. Av farmor och farfar skulle det inte synas ett spår och vi skulle inte längre ha en grav att besöka eller för den skull bekymmra oss för. Pratade med min syster och vi var eniga att graven naturligtvis skulle vara kvar. Gravrätten kan då skrivas över på någon av oss eller våra kusiner (om de nu är intresserade).

Det får mig att tänka på tant Lilly och farbror Edvin. Ja, de var inte alls släkt med mig, men de var släkt med den som hade ägt gården som min far köpte för att vi skulle ut på landet och andas frisk luft. De bodde i huset rakt nedanför vårt och de var de snällaste människor man kan tänka sig. Lilly och Edvin hade inte några barn, men byns alla ungar besökte dem ofta för vi visste att hos tant Lilly vankades det iskall sockerdricka och gammeldags vaniljglass. Glassen serverades på tjocka glasfat, sådana som hemma hos oss bara användes när det var kalas.

Jag gick till dem nästan varje dag efter skolan och där var jag tills mamma eller pappa hämtade hem mig när de hade jobbat klart. Edvin hade en gammal fiol som han hade köpt i Amerika som han ibland spelade på. Locket var sprucket, men den hade en vacker ton, inte alls så vass som min egna skolfiol som jag kämpade med. Inne i Edvins fiol satt ett nästan ihopkrullat papper som det stod "Stradivarius" på, men det var förstås en kopia. Lite spännande var det i alla fall. Och aldrig har jag väl varit så välutbildad i kortspel som efter alla eftermiddagar hos Lilly och Edvin! Vi spelade ALLT men så fort de såg billyktorna från mammas bil efter vägen, då fick de bråttom att gömma undan kortlekarna. De trodde nämligen att mina föräldrar var väldigt religiösa, något som vi skrattade gott åt sedan.

Det var roligt att vara där.  Man kände sig alltid sedd som en person och blev ompysslad och bortskämd på alla sätt och vis. Det fanns smultron i en liten stenklädd rabatt som man fick plocka  och i en kastrull under farstutaket bodde fåglar. I mångt och mycket var det som i en lycklig saga av Astrid Lindgren.

Edvin dog 1987 och Lilly dog 1993. Jag hittar stenen på kyrkogården med hjälp av www.finngraven.se Den lutar en aning och lavarna växer i namnen och årtalen. Grå sten, grå lav. Ingenting är planterat framför stenen och den står liksom avsides. Jag sopar bort gammalt gräs och lavar så gott det går, sätter de blommor jag tagit från vår trädgård i en vas och funderar en stund. Sen säger jag "Jag minns er. Ni var snälla och gjorde mitt liv lite roligare". Om jag hade fått en dotter, så hade jag gett henne namnet Lilly. Men det blev inga barn för mig heller. En dag är jag borta och då hoppas jag att någon minns mig. Kanske som tant Ulrika som hade en trädgård där man fick äta smultron.

En "Odd Thomas" gräver i garderoben

Ett nytt år med nya möjligheter. Många börjar träna, andra bantar och skiljer sig. Jag är inte lika drastisk, men jag känner ändå att en förändring är på gång. Det börjar med ett sms från en vän som skriver att hon trotsar februarikylan för att ge sig ut på stan och shoppa. Hennes garderob är fylld av tråkig kläder som hon haft 100 gånger minst. Det är dags för något nytt! Jag tittar i min egen garderob och upptäcker att jag har varken mycket eller få kläder, men det är liksom ingen struktur och ordning på dem. Olika färger och mönster, material i en enda röra. Det märks på morgonen när man ska klä sig, för det tar tid att försöka para ihop klädesplagg. Ibland känns det som om jag lika gärna kunde ha klätt mig i fullständigt mörker. Ingenting verkar passa ihop.

Det är då som jag läser en artikel i SvD om de som "garderobsbantar" på olika sätt. Någon har haft köpstopp i ett år, någon annan försöker klara sig med "six items or less". Jag googlar och upptäcker snart att jag är långt i från ensam att kämpa med min garderob och dess innehåll. Någon har startat (och avslutat) en utmaning att använda samma svarta klänning i ett helt år, bara med acessoarer och annat som hon får eller lånar. Någon beskriver längtan efter en "uniform" som män med makt ofta bär. Det behöver inte vara kostym, utan kan lika gärna vara jeans och t-shirt. Jag minns med ens en av mina favoritböcker "Odd Thomas" av Dean R Koontz. Odd är snabbmatskocken vars garderob bara består av vita t-shirts och svarta jeans.

Med nya ögon ser jag på mina kläder. Kan jag också bli en "Odd Thomas" (minus yrket och det att döda människor kontaktar honom för att får hjälp..?) Jag tar fram en klädställning och hänger upp alla mina kläder. Sen börjar jag sortera kläderna efter färg. Att som inte är blått, brunt eller grå/svart hamnar i magasin. Jag "feg-gallrar" som det heter på bibliotekariespråk. Resten ser jag på en gång till. Tänk så enkelt det var i tonåren, då hela min garderob var svart... Nu med stigande ålder, en hel del gråa hår och några rynkor, känns svart direkt mot ansiktet för hårt. Jag väljer grått och alla andra kläder stuvas undan eller stoppas i en påse till välgörenhet.

Jag är först inne på "six items or less", men det känns för jobbigt. Jag startar med min gråa garderob, med siktet inställt på att inom en snar framtid ha en "uniform" baserad på en grå Chanelinspirerad jacka och så kjol och bastoppar till det. Jag siktar mot lugn och enkelhet. Min förhoppning är att min nygamla garderob ska vara ett steg på vägen...