Det tog ett bra tag innan jag äntligen insåg mitt eget värde. Jag är inte mer värd än någon annan, men jag är inte hellre mindre värd än någon annan. Som ung tjej hade jag alldeles för lätt för att vika mig för flocken. Jag ställde inga krav, jag nöjde mig med småsmulor vad det än gällde. Jag var likt Mia Skäringer överlycklig när någon kille visade intresse för mig för då betydde det ju att jag var någon. Skit samma att jag blev sämre behandlad än en skruttig bil, jag var ju någons flickvän.
Nu när man levt halva sitt liv (på ett ungefär) så blir jag nedstämd av att se att inget har förändrats för unga tjejer. Om möjligt är det ännu värre. Fortfarande nöjer sig unga kvinnor med småsmulor. De står ut med killar och män som inte tar ansvar. Killar som ställer krav men som själva inte gör ett piss. Världen tycks vara full av snygga, intelligenta och roliga tjejer som har fula, trögtänkta och elaka pokvänner. Dessa tjejer jobbar hårt, tar hand om hemmet (och eventuella barn) medans deras pojkvänner sitter och surar i soffan och tycker synd om sig själva. I bästa fall. Varför gör vi det? Det enkla svaret är naturligt vis: kärlek. Vi är rädda för att bli lämnade om vi ställer krav. Tyvärr går inte rädsla och kärlek ihop. Kärlek är trygghet, glädje och lust. Det är inte kärlek att vara ledsen, rädd och utnyttjad.
Som tur är finns det bra killar och bra män. De är trygga i sig själv, omtänksamma och får dig att skratta. De vill att du ska vara glad och stark för dom älskar dig för den du är. Ibland kan det ta tid att hitta dem, men ge inte upp. Livet är för kort för att slösas bort på surkartar som inte uppskattar dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar