Strålande jul

Det är svårt att vara ärlig, men det är livsviktigt. Tiden är allt för dyrbar för att slösas bort på personer som inte uppskattar en eller som tar en för givet. Jag struntar blankt i om de tillhör min släkt eller inte, jag är för gammal för att leka charader. Så här kring jul hamnar man ofta i situationer då ens goda uppfostran prövas, speciellt när man stöter på personer som inte fått någon uppfostran. Den enda dag jag klarar av mer än vanligt är just julafton. För pappas skull håller jag masken, men det märkliga är att jag misstänker att vi alla; jag, min far och min syster egentligen skulle vilja fira på ett helt annat sätt än just alla tillsammans på en gång. Men ingen säger något, för hur skulle det se ut på självaste julafton och allt... Men nu är ju den dagen avklarad och vi kan med gott samvete fira jul på det sätt som vi själva vill. Jag tror det är det som kallas julefrid. God fortsättning på er alla.

En fågel i bur

Kraft och energi är färskvara. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan ladda när jag är ledig, jag är lika trött ändå de dagar då jag sovit och rört mig för lite, tänkt för mycket och ätit och druckit för dåligt. Lösningen? Att se varje dag som den bästa av dagar och göra något varje dag som får det att kännas som om man var fri att göra precis vad man ville. Tyvärr är det lättare sagt än gjort. Ser en tv-intervju med Knausgård där han säger att han tack vare sina böcker litterärt sett är helt fri. Orden gör mig gråtfärdig för frihet är bland det bästa ting, men det är så lätt att glömma det. När ens frihet blir inskränkt, då först känner man hur viktig den är.

Numera vet jag hur det känns i kroppen när jag inte är fri, för då behöver jag bettskena igen. Tyvärr märker jag inte det förrän gränsen är passerad och det för tillfället inte finns någon återvändo. Det är som om min kropp under natten desperat försöker hitta sätt att bearbeta det trauma som uppstår, när man under dagen har tvingats vara någon annan än den man verkligen är.

En tröst är dock att jag av erfarenhet vet att även denna ofrihet är övergående, men vad jag inte vet, är hur länge den kommer att vara denna gång. Det enda som är säkert, är att jag ska bida min tid och vänta på dörren som ska öppnas igen. Jag ska göra det bästa av isoleringen och mörkret för det här är en tid av lärdom. Jag böjer mitt huvud ödmjukt och lyssnar på förnuftets svaga men klara röst.

Stänk och flikar

Jag kommer på mig själv med att planlöst surfa runt på nätet, slökollar bloggar, en klädbutik och några böcker men sen nej, jag klickar på krysset och får frågan "Vill du stänga den aktuella fliken, eller alla flikar?" Jag väljer "Stäng alla flikar" och med ens inser jag att det är en bra titel på en bok, en skiva eller kanske en dikt. Men det är lördag, jag har jobbat och ätit pizza så jag känner verkligen inte för att vara kreativ. Jag tänker på alla människor där jag är en i mängden som springer runt, oroar sig, försöker se snygg ut, man pratar en massa men säger egentligen inte särskilt mycket. Man är egentligen inte viktigare än ett plankton eller en mask, men man inbildar sig det för att man har en blogg, ett jobb, den senaste mobilen och massa vänner på Facebook. Jag blir så trött, jag måste sluta. Tiden är allt för kort och samtidigt blir den ännu kortare för att jag slösar bort den på att slösurfa. Jag borde promenera mer, träffa folk, virka, resa och läsa massvis med böcker men jag fastnar i internets fördärvliga värld. Tänker på hur framsynt Ray Bradbury var när han 1953 publicerade romanen "Farenheith 451" där frun i huset lever sitt liv med en elektronisk familj på en skärm. Ja tack, jag vill stänga alla flikar...

Varthän?

"Nu är det bara ett uppstig till" säger min make när han slagit av mobiltelefonens väckningsalarm. Det är torsdag, ute är det mörkt, kallt och fuktigt. De sömnsvårigheter man hade där vid 3 tiden på natten är som bortblåsta. Nu skulle jag kunna sova hur länge som helst känns det som. Men något i hans uttalande väcker en känsla av obehag hos mig som med ens gör mig klarvaken. Vad är det vi rusar fram emot? Vad är det som gör att dagarna mellan måndag och fredag måste klaras av så fort och smärtfritt som möjligt för att nå helgens två lediga dagar? Är det inte hemskt att vi ska leva för 8 dagar per månad och bara huka oss alla de övriga? Är det inte så att ju fortare livet rullar på, destå fortare närmar sig det oundvikliga slutet? Borde vi inte istället hoppa med ett livsbejakande glädjetjut ur sängen varje gråkall vardag, överlyckliga för att vi fortfarande andas och att vi har en hel dag framför oss?

Det händer också att man drabbas av lätt panik när man för vilken gång i ordningen gör i det närmaste EXAKT samma sak idag som man gjorde igår och som man har gjort ett okänt antal gånger förut. Man kliver upp, man duschar, man klär på sig, man äter frukost (likadan som igår), man läser tidningen, man borstar tänderna, man tar med sig matlåda från frysen, man går till jobbet. I morgon ska jag göra om allt igen. Hjälp! Är det såhär det ska vara resten av livet?

Men samtidigt är det något tryggt och lugnande i den monotona upprepningen. Tänk om varje ny dag innebar fullständigt slumpmässiga förändringar? Så fruktansvärt! Nä, monotonin är nog något bra ändå. Fast det skulle vara läckert att under någon period av sitt liv få vara frisk, ha tillräckligt med pengar och tid för att vakna varje morgon och tänka "Vad vill jag helst av allt göra idag?" och så göra det. För många dröjer det till pensionen innan man får tänka så. Är det därför vi skyndar på tiden och lever bara på helgerna?

För att få "egen-tid" som det så fint heter finns det många tips och tricks. Mitt senaste trick är att handla, tvätta och göra allt annat tråkigt på vardagarna så att helgerna får vara den fristad man så hett eftertraktar, men hur man än vrider och vänder på det så rör det sig ändå bara om 2 dagar. Inte mycket att hurra för, så det gäller att göra varje dag till en fest, eller åtminstone till en dag värd att inte skynda på. Om någon kommer på ett trick för hur man gör det är de välkommna att höra av sig. Jag går och diskar under tiden...

Tekopp-
örat kallt
värmen som stillar

En dag till

I förra veckan begravde vi svärmor. När vi satt före och planerade begravningen, talade om hur det skulle vara så tänkte jag: "Det här kommer att bli jobbigt. Jag undrar hur svärmor ska klara av det här?" Jag kunde inte fatta (och kan det fortfarande inte) att hon verkligen var borta. Jag såg bara framför mig hur hon som vanligt skulle vara med oss, jag känner hennes armkrok i min, hur hon halvhögt skulle kommentera allt och alla på väg in i kyrkan, stanna och prata, gråta och skratta och allmänt hålla hov. På minnesstunden skulle hon nogsamt peta bort alla grönsaker från slottsteken, men gärna ta en extra tårtbit till kaffet. Men på sitt sätt var hon där ändå. I barnens och barnbarnens ironiska humor, i våran gråt och skratt, i allas våra minnen och hjärtan.

Hur länge du än hade levat hade jag alltid önskat att jag fått bara en dag till med dig. Vi skulle ha vaknat i din gamla lägenhet, kokat kaffe och ätit gravad lax på ditt hembakade spisbröd. Vi skulle ha läst dagstidningarna, pratat och kommenterat. Sen hade vi tagit oss ut på stan, satt oss någonstans där det passerade mycket folk. Du gillade liv och rörelse. Solen hade stått högt på himlen men vinden från fjällen hade svalkat skönt. Lunch hade vi ätit på café Safari. Smörgåstårta, läsk, kaffe och så något sött efteråt. Du hade slängt käft med de av dina barnbarn som jobbade där och säkert fällt mer än en dräpande kommentar om din omgivning. En eftermiddagslur hade vi tagit för att orka med kvällen. Vi hade kört vägen mot Kurravaara och gjort stora bysvängen för att se vad som hänt sen sist. Du hade säkert haft något att säga om hur fin den nya byavägen blivit...Väl framme i stugan eldar vi bastun och grillar något gott. Efter maten och bastun blir vi sittandes på altanen i kvällssolen. Jag slåss mot myggen, men dig rör de inte. Du berätta hur trevligt du och Algot hade här i stugan och jag får som så många gånger förut höra historien om Stor-Karlsson och hur det gick till när ni kom hit i början av säsongen. Långsamt blir det kväll och du lägger dig i stugan och jag i husvagnen. Genom husvagnens väggar hör jag att radion står på. Du lyssnar på Karlavagnen. Sen blir det tyst. Det enda som hörs är grannens spets som tomskäller i hundgården. Och när jag vaknar nästa morgon, är det som om begravningen bara var en tråkig dröm. Så är det. Den som lever till 100% kan aldrig riktigt dö. Laila, fantastiska svärmor! Du var 100% i allt du gjorde och jag saknar dig med samma mått.

Om skratt och gråt

"Den som skrattar innan frukost, får gråta innan kvällen" sa vår mor ofta till mig och min syster när vi var allt för muntra och högljudda. Det var nog ett sätt för vår mor att få lugn och ro vid matbordet, men de orden hade större inverkan på våra liv än så. Än i denna dag har både jag och min syster svårt för att gapskratta, speciellt när vi är i ett sällskap. Det är när det bara är hon och jag som vi vågar på riktigt och även då ser jag i min systers ögon att hon tänker det jag tänker. "Det här kommer vi att få lida för sen!" När jag träffade min make fick jag höra hans berättelser om Laestadianismen i Torneå lappmark och dess inverkan på hans egen släkt och familj. Där hade han som barn fått höra att om man gjorde något syndigt så regnade det heta stenar från himlen ner i huvudet på en. En slags variant på det där med kvällsgråten, men lite mer handgripligt.

Jag har det bra. Jag är lyckligt gift med en underbar man. Jag fick utbilda mig till ett intressant yrke och jag har förmånen att arbeta på ett fantastiskt ställe med världens bästa arbetskamrater. Vår katt är den gosigaste katten i hela världen och min pappa är så gullig och gör så bra saker för mig att jag blir alldeles tårögd. Under de senaste åren har jag många gånger stannat upp och tänkt "Det här är underbart. Jag är verkligen tacksam." Men i samma ögonblick har en skugga smugit sig in i mitt medvetande och den har viskat "Det här är FÖR bra. Jag kommer att bli straffad. Heta stenar eller något ännu värre..." Och så blev det. Först vältrade jag mig i tankar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Sen tyckte jag synd om mig själv. Sen blev jag arg och då vände det. Jag skiter fullständigt i om jag får gråta innan kvällen! Jag har tänkt skratta och njuta när tillfälle ges! För om jag inte vågar skratta så kanske bara gråten finns kvar till kvällen och hur kul är det?

Långsamt tåg

Jag är inne i en omvälvande period av mitt liv just nu. Kanske är det en försenad 40-årskris, kanske är det våren vad vet jag. Jag misstänker att det kommer en tid i varje människas liv då hon stannar upp, ser sig omkring och tänker "Vad är meningen med allt?" Dagarna och timmarna går och kommer aldrig mer igen men istället för att står på barrikaderna och förändra världen, sätter jag mig framför tv:n och kollar slött på när en kvinna i min egen ålder opererar om sig för att se yngre ut. Man går till jobbet som tack och lov är spännande och ger kraft, kommer hem, lagar mat, fixar lite med tvätt och sånt och hör hur makens arbetsdag har varit. Ibland ger man sig ut på en kvällspromenad, ibland blir det tv eller internet. Så är det dags att gå och lägga sig så man orkar upp nästa dag och så rullar det på.

Men så plötsligt händer det något, det trygga livet bromsar in och tar en annan väg och någonstanns ifrån kommer svaret på frågan. Det är så självklart att det är skrattretande, men tyvärr kan man aldrig riktigt ta till sig svaret förrän man är där, mellan två andetag. Inträngd i ett hörn utan valmöjligheter. Det är då som jag inser, verkligen känner med hela mitt väsen att det är att få vara frisk och både ge och få kärlek och uppskattning som är det viktigaste av allt. Allt annat ordnar sig på något mirakulöst sätt, men utan den grunden hjälper det inte hur rik eller hur duktig du än är. Det är också den insikten som glöms bort så fort, så fort när livet kuggar in i de vanliga spåren och rullar vidare. För det gör det. Det gäller bara att bestämma sig om man ska hänga med ett tag till eller om man ska lägga sig på rälsen. Men så länge man hänger med kommer man att röra sig framåt. Ibland i det närmaste omärkligt, men likväl framåt. Och på vägen kan det hända att man åtminstone har en hyfsad utsikt och det är ju inte fy skam.

Jag blir så trött...

En pastor i USA gillar inte muslimer och får för sig att lösningen på det är att bränna Koranen. Hundratusentals mil bort får muslimer reda på att någon typ i USA har bränt ett exemplar av deras heligaste skrift. De blir arga och lessna och lösningen på det är att attackera FN-personal som inte har någonting alls med bränningen att göra. Död, sorg och elände sprider sig helt i onödan bara för att knäppgökar i alla länder tycker sig ha problem och söker dåliga lösningar på dessa. Vad är det med världen och dess innevånare? Vill vi inte alla leva i fred? Vill vi inte vakna glada och trygga varje morgon, gå till jobbet, skratta, äta och älska? Vill vi inte stanna upp, se oss omkring och tänka "Oj, så vackert det är här!" Jag misstänker att den större delen av världens människor vill just det, men de gör inte så mycket väsen av sig där de sitter i solen och njuter av livet. Knäppgökarna drar ut på gator och torg, skriker slagord, bränner och avfyrar gevär. De syns och märks och deras aggressioner väcker aggressioner hos andra knäppgökar. Öga för öga tills världen är blind eller? Jag tycker mig märka att vi redan är på god väg att bli synskadade. Vi är ju alla människor, oavsett kön, ras, religiös eller sexuell tillhörighet. Vi är precis lika mycket värda allihop. Varför är det så svårt att förstå? Visst, jag kan bli rädd när jag ser muslimska män som skriker ut sin vrede på tv, men att min rädsla skulle bli mindre om jag brände en bok... nej det är inte lösningen. Lösningen är utstäckta händer, inte en knuten näve. Jag känner i mitt innersta att i just detta ögonblick sitter det en människa hundratusentals mil bort och tänker precis det jag tänker just nu: "Varför kan vi inte leva i fred med varandra?" Jag bryr mig inte ett skvatt om vem den personen är, vilken hudfärg den har, vem den älskar eller vem den tillber. Allt jag bryr mig om är att hitta den utsträckta handen. Jag finns här! Jag är precis som du! Freden börjar med mig och dig.

I väntans tider

Att vänta är en konst. En konst som jag inte behärskar särskilt väl. Det spelar ingen roll om det jag väntar på är något roligt eller något hemskt: jag gillar inte att vänta. Än i denna dag minns jag känslan av besvikelse när mina föräldrar ibland yttrade orden "-En annan gång" när jag ville något som de inte kunde gå med på just då. Jag visste att "en annan gång" oftas innebar "aldrig" eller så kändes det åtminstone. Jag ville ju det där NU inte sen, då var ju ögonblickets magi sedan länge förbi och inget kunde tas tillbaka och göras nytt igen. -När jag blir vuxen ska jag alltid göra som jag vill, tänkte barnet och växte så småningom upp och insåg verkligheten. Det blir bara fler saker att vänta på och alla kan man inte styra över även om man är vuxen. Väntar man på något roligt, sniglar sig tiden fram. Väntar man på något hemskt, närmar sig tiden långsamt och obönhörligt som mumindalens Mårra. Jag gör listor och bockar av, packar och packar om i väntan på det som komma skall. Det märkliga med det man väntat på är att det oftast passerar förbi väldigt fort, trots att man ägnat timtal åt att längta eller gruva sig för just det tillfället. Sen sitter man där och pustar ut, kollar på foton, ringer sina vänner och säger -Du vet, det är liksom ingen idé att planera något, det blir som det blir ändå.

Grattis!

Vi firar födelsedagar och jubileum och snart har varje liten företeelse en egen dag. Nu senast var det visst "Mus-armens dag". Den brydde jag mig inte om att uppmärksamma, eftersom jag bara vill fira sådant som är trevligt. När jag var barn så var det mycket viktigt att bli firad på sin födelsedag. Det skulle vara tårta och kalas och presenter för annars kändes det inte bra. Ju äldre jag blir destå mindre viktigt ter sig födelsedagsfirandet för min egen del. Inte för att jag gruvar mig för att jag blir äldre, tvärtom. Men egentligen är det ju bara vid ett enda tillfälle som det är berättigat att fira födelse och det är ju när huvudpersonen för första gången ser dagens ljus. Sen är det ju liksom överstökat. Livet har börjat och förhoppningsvis är man glad och tacksam över att man är född.

Varje dag har vi alla 24 timmar som vi förfogar över. Vad vi gör med dessa timmar är valfritt för det mesta. Exakt när vi ska dö vet vi inte, men att vi ska dö, det kommer vi inte undan. Då borde det alltså vara mer riktigt att varje dag vi fortfarande lever fira "Fortsättningsdag". Varför vänta in en enda dag om året för att fira att vi en gång blev födda? När min fars yngsta moster dog var hon 98 år gammal. Det var många som ojjade sig och sa "Tänk, om tre månander och ett år hade hon fått fira 100 år..." Själv tänker jag på ett foto av henne och hennes make på deras bröllop när hela släkten är samlad. Bilden är fylld av allvarliga herrrar och damer och några barn (även de allvarliga), men i bildens nedre hörn sitter brudparet. De tittar inte in i kameran, de ser bara på varandra och de är nästan självlysande. Istället för att stirra takt fram i väntan på något som kanske inte kommer borde vi vara uppmärksamma på det som finns i vår närhet just nu. Vill du glänsa en dag om året eller vara självlysande varje dag? Det är upp till dig.

Tala är silver

Väntar på bussen som ska ta mig in till centrum och till ett möte. Ett gäng högstadietjejer kommer springandes från den närliggande skolan, skikandes och med håren fladdrande i den 27-gradiga kylan. De ska också in till centrum, det är fredag och ljuset gör en nästan lite berusad. Väl inne i bussens värme slås jag av hur känsliga mina öron har blivit med åren. Tjejerna pratar högt för att överrösta varandra, skriker och skrattar, precis så där som tjejer alltid har gjort (även jag) i den åldern. De pratar oavbrutet om till synes ingenting speciellt och jag trevar instinktivt efter min mp3-spelare för att få lite musik som avleder mina stresshormoner.

Vi har tusen och åter tusen ord att uttala men ändå säger vi inte det vi egentligen tänker. Vi är sämre än djuren på att skaffa oss en partner, upprätthålla fred eller fostra våra barn, kanske just på grund av vår förmåga att tala. Vi pratar en massa, kråmar oss inför vänner och bekanta, sitter i möten, känner oss viktiga, men i slutänden är det bara prat, prat, prat. Jag blir ibland så trött på alla som pratar och trött på min egen röst för den delen. Jag inser trött att batterierna i min mp3-spelare tyvärr är slut. Jag nöjer mig att peta in hörsnäckorna i öronen och sen lyssnar jag istället till de dämpade ljuden av livet som pågår runt omkring mig.

Diet is just "die" with a T in it...

Min farmor som aldrig bantade en dag i hela sitt liv, bakade smaskiga bullar och alltid använde riktigt smör och grädde i såsen levde och hade hälsan i hela 91 år. Farfar som inte direkt var smärt om midjan, aldrig hade satt sin fot på ett gym samt åt allt som farmor ställde fram dog av prostatacancer när han var 85 år. Men nu har forskare kommit fram till att gener inte har så stor betydelse på livslängden, det är hur man sköter sig som räknas. Jag vet att socker och vitt bröd inte är hälsosamt, men allt annat verkar vara en gråzon beroende på vem man frågar.

Frukt är nyttigt, men innehåller syror och socker som inte är bra för tänderna och blodsockret. Bananer innehåller massvis med kalorier, men det var visst inte kalorierna som var farligast utan kolhydraterna. Kolhydrater är socker och socker finns i nästan allt, t.o.m potatis. Lightprodukter är inte bra för sötningsmedel har orsakat cancer hos labbrått och och dessutom blir man trög i huvudet av det. Det var alltså inte lättdryck man glatt hällde i sig utan dumdryck? Kanske är det dumdrycken som gör det så svårt att veta hur just JAG ska äta för att må allra bäst? Vi har under en längre tid köpt smaksatt mineralvatten istället för läsk för det är ju verkligen inte nyttigt. Nu visar det sig att mineralvatten innehåller natrium som kan höja blodtrycket och det är ju verkligen inte nyttigt så då får vi väl sluta med det också.

I Aftonbladet läser jag en krönika där journalisten frågar sin gamla anmoder om varför hon lyckats hålla sig frisk trots ett inte allt för fett och sockerfritt liv. Jag kan inte citera exakt men något i den här stilen får han som svar "Tja, det beror kanske på att det hade inte hunnit bli farligt när jag började med det." Om min farfar hade levt hade han mest troligt sagt det samma. Sen hade han klappat mig på armen med sin stora mjuka hand och plirat lite busigt bakom glasögonen. Jag tror ett lättsamt sinne är det bästa för hälsan.

Nuet och dået

Det är söndag och jag har kokat lingonsylt, kål och ris till kåldolmar samt kokat upp disktrasan. Disktrasan är av lin och ett av världens 7 underverk. Den börjar aldrig lukta skunk som en wettextrasa, den ska bara kokas då och då för att fräschas upp och när den blivit sliten kan man kompostera den. När jag med ett förnöjsamt leende hänger upp den rena disktrasan tänker jag på min farmor som var hemmafru hela sitt liv. Tänkte hon någonsin att hon hade för lite "egentid"? Önskade hon sig någonsin en "walk-in closet"? Funderade hon ibland på om hon inte borde träna inför "Beach 1967"? När hon levde var jag för ung för att ställa alla frågor som jag nu grubblar på. Det känns lite trist.

Jag tycker själv att jag ägnar allt för mycket av min fritid åt hushållsgöromål såsom att städa, tvätta, laga mat och allmänt plocka undan och försöka hålla ordning. Jag längtar efter tid att bara vara utan att känna en lätt hets att göra allt det där andra. Men när jag väl har en stund över som inte fylls av ovanstående göromål, gör jag oftast... ingenting vettigt alls. Som nu när jag sitter här och skriver på min blogg. "Life is what happens while you´re busy making other plans" som John Lennon ordade om och visst är det precis så det är.

Kanske är det allt det där vardagliga pysslet som egentligen är det bästa sättet för mig att koppla av och ladda inför kommande arbetsvecka. Kanske är allt ok precis som det är just nu. Jag får för mig att det är tankarna på att det borde finnas något annat, något mer som är själva grunden till att jag känner mig stressad. Om jag bara slappnade av och lärde mig uppskatta nuet så skulle inte dået kännas så lockande. Om dået vet vi ju ingenting. Det kan bli bra eller dåligt. Och det som har varit det är för alltid borta. Jag undrar just om farmor alls tänkte på att det fanns ett då och ett nu? En sak är då säker; när jag och farmor träffades var det alltid nu, inte sen, och det är jag väldigt glad och tacksam för.

TYST, jag ser på TV!!!

Jag börjar skönja ett mönster i både mitt egna och andras tv-tittande. Liksom mycket annat hör det ihop med en bok, i detta fall "Liftarens guide till galaxen" av Douglas Adams. Där förundras en av karaktärerna över människornas användning av videoapparater. De spelar in och ser program som människorna själva inte behöver/vill/hinner med att se. Min teori om tv-tittande är att vi ser program som handlar om sådant som vi själva drömmer om att göra, men som vi inte hinner med. Själv ser jag helst program som helst utspelar sig på engelska landsbygden och består i att personerna har lämnat 9-5-jobbet för att leva "det goda lantlivet". Ibland är det någon som dessutom lagar mat och har fester för sina vänner i sitt pitoreska stenhus med vasstak. En katt slummrar i en sliten fotölj, hönsen värper ägg i långa banor och köksträdgården är full av godsaker som bara väntar på att bli plockade.

Matlagningsprogram och inredningsprogram verkar det finnas en närmast omättlig hunger efter. Det blir lätt så när man efter arbetsdagens slut sjunker ner i soffan och middagen bestod av korv och makaroner (för vilken gång i ordningen). Det är då jag vill drömma mig bort till långkok, öppna spisar, handstickade tröjor och doften av nyhuggen ved. Det är inte det enkla livet, det vet jag mycket väl. Men det är min verklighetsflykt som gör det vanliga livet lite lättare att hantera.

4 myter om bibliotek

1) "Tänk så härligt ni har det som får läsa på jobbet" Svar: Nej, även om vi fick det (vilket vi inte får) så hinner vi inte. Ibland fuskar man och bläddrar igenom en bilderbok eller snabbläser en kortare barnbok. Trots detta förväntas vi ändå kunna ge boktips till alla från 0-100 år och ha ett hum om vad som är på tapeten i bokutgivningen. Läsa får vi alltså göra på vår fritid. Att pendla med buss och/eller ha en partner som sköter om markservicen är guld värt i det sammanhanget.

2) "Så tyst och lugnt det är på biblioteket" Svar: Du har just missat när det var ett dagis och 30 sjundeklassare utan lärare här inne. Det är knappt man hör att telefonen ringer. Kanske är det lika bra, för när man svarar hör man inte vad personen i den andra änden säger pga ljudnivån.

3) "Vem är det som skickar nya böcker till er?" Svar: Inga böcker dimper ner till oss som genom magi. Ständigt pågår ett arbete att beställa, registrera, laga och gallra böcker. Dom flyger inte självmant upp i hyllan heller. Ibland får dock böckerna fötter och vandrar iväg eller byter plats. Det sker definitivt inte självmant...

4)"Det måste vara jätteroligt att jobba på bibliotek" Svar: Ja, det är världens roligaste jobb om man gillar böcker, människor, mycket prat och tunga lyft. Den som inte gillar böcker, styrketräning, höga ljud eller nära relationer ska inte ens tänka på att jobba på bibblan.

Sömnlös i Luleå

När klockan var 22.30 igår kväll la jag ifrån mig boken, petade in öronpropparna och tog på mig min sovmask. Jag pussade min make godnatt, bökade en trevlig sovgrop och intog horisontalläge i akt och mening att sova min skönhetssömn. Utan att gå närmare in på det så kan jag slå fast att det behövs verkligen... Allt frid och fröjd i cirka 1 timme, sen vaknar jag. Maken ligger fortfarande och läser, det är ljust i sovrummet. På en millisekund är mitt huvud fyllt av det babbel som vanligtvis fyller mitt huvud i vaket tillstånd. Det är omöjligt att somna om.

Jag gör alltså som det påstår att man ska göra när man har sömnproblem: jag kliver upp och gör något annat. Maken fortsätter läsa, jag tar tillfället i akt att skriva ner lite av det som snurrar i huvudet på ett papper istället. Funderar på om detta sömntrixande är ett uttryck för ålderdomens antågande. I 20-års åldern sov jag 4 timmar per natt när jag hade något roligare än sömn på gång. Det gick utmärkt (ett tag). Nu behöver jag sammanhållen sömn, helst mellan 22.00 och 06.00 för att känna mig på topp. Det irriterar mig. Det lämnar inte mycket tid över till trevligheter när väl arbetsdagen är avslutad. Kanske om jag la manken till och började träna seriöst... Kroppen är väl inte tillräckligt uttröttad efter en dag framför datorn. Jag misstänker att mina förfäder inte hade problem med att somna på kvällen när de kom hem från skogen och ladugården.