Sådär i förbifarten påminner min far mig om att det snart är 25 år sedan farmor begravdes och att gravrätten kan övertas av kyrkogårdsförvaltningen. Det vill säga att de kan ta bort stenen och begrava någon annan där. Av farmor och farfar skulle det inte synas ett spår och vi skulle inte längre ha en grav att besöka eller för den skull bekymmra oss för. Pratade med min syster och vi var eniga att graven naturligtvis skulle vara kvar. Gravrätten kan då skrivas över på någon av oss eller våra kusiner (om de nu är intresserade).
Det får mig att tänka på tant Lilly och farbror Edvin. Ja, de var inte alls släkt med mig, men de var släkt med den som hade ägt gården som min far köpte för att vi skulle ut på landet och andas frisk luft. De bodde i huset rakt nedanför vårt och de var de snällaste människor man kan tänka sig. Lilly och Edvin hade inte några barn, men byns alla ungar besökte dem ofta för vi visste att hos tant Lilly vankades det iskall sockerdricka och gammeldags vaniljglass. Glassen serverades på tjocka glasfat, sådana som hemma hos oss bara användes när det var kalas.
Jag gick till dem nästan varje dag efter skolan och där var jag tills mamma eller pappa hämtade hem mig när de hade jobbat klart. Edvin hade en gammal fiol som han hade köpt i Amerika som han ibland spelade på. Locket var sprucket, men den hade en vacker ton, inte alls så vass som min egna skolfiol som jag kämpade med. Inne i Edvins fiol satt ett nästan ihopkrullat papper som det stod "Stradivarius" på, men det var förstås en kopia. Lite spännande var det i alla fall. Och aldrig har jag väl varit så välutbildad i kortspel som efter alla eftermiddagar hos Lilly och Edvin! Vi spelade ALLT men så fort de såg billyktorna från mammas bil efter vägen, då fick de bråttom att gömma undan kortlekarna. De trodde nämligen att mina föräldrar var väldigt religiösa, något som vi skrattade gott åt sedan.
Det var roligt att vara där. Man kände sig alltid sedd som en person och blev ompysslad och bortskämd på alla sätt och vis. Det fanns smultron i en liten stenklädd rabatt som man fick plocka och i en kastrull under farstutaket bodde fåglar. I mångt och mycket var det som i en lycklig saga av Astrid Lindgren.
Edvin dog 1987 och Lilly dog 1993. Jag hittar stenen på kyrkogården med hjälp av www.finngraven.se Den lutar en aning och lavarna växer i namnen och årtalen. Grå sten, grå lav. Ingenting är planterat framför stenen och den står liksom avsides. Jag sopar bort gammalt gräs och lavar så gott det går, sätter de blommor jag tagit från vår trädgård i en vas och funderar en stund. Sen säger jag "Jag minns er. Ni var snälla och gjorde mitt liv lite roligare". Om jag hade fått en dotter, så hade jag gett henne namnet Lilly. Men det blev inga barn för mig heller. En dag är jag borta och då hoppas jag att någon minns mig. Kanske som tant Ulrika som hade en trädgård där man fick äta smultron.
