Om några futtiga månader fyller jag 41. Jepp, fyra-etta. Därför tänkte jag skriva något om åldersnojja. När jag skulle fylla 30 hade jag världens ångest och värsta krisen. Ingen man, inga barn, ingen utbildning, inget jobb, inga pengar, ingen självkänsla. Det var riktigt jävligt. Värst var det nog med avsaknaden av självkänsla. Och tron att saker måste vara på ett visst sätt för att vara rätt. Men... Åren gick och vips skulle jag fylla 40. Fortfarande inga barn och det ska det inte bli heller. Men allt annat har jag på något mirakulöst sätt lyckats förvärva. Inte blev det precis som jag hade hoppats, men jag är riktigt nöjd ändå. På köpet har jag fått flera gråa hår och fler åderbråck på benen. Huden är inte precis persiko-len och naglarna skivar sig. Min kropp blir äldre för varje dag som går och det är helt i sin ordning för vad vore alternativet?
Jag löser Melodikrysset ibland och kan köpa Allas veckotidning utan att rodna, men jag lyssnar inte på dansband och utan min navelpiering känner jag mig oklädd. Vad jag vill ha sagt med ovanstående är att jag är glad att jag inte blir yngre utan äldre. Jag är en tant och det är jag stolt över. En tant som gör vad hon vill utan att bry sig om vad vännerna gör eller vad främmande människor tycker. Livet är liksom för kort för att gå och grubbla på vad andra tänker om mig. Jag är alltså inte rädd för att bli äldre, men jag är rädd för att bli sjuk och jag vill inte dö förrän jag är jättegammal och har hunnit med en massa roliga, spännande, fantastiska och kanske även lite läskiga saker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar