Väntar på bussen som ska ta mig in till centrum och till ett möte. Ett gäng högstadietjejer kommer springandes från den närliggande skolan, skikandes och med håren fladdrande i den 27-gradiga kylan. De ska också in till centrum, det är fredag och ljuset gör en nästan lite berusad. Väl inne i bussens värme slås jag av hur känsliga mina öron har blivit med åren. Tjejerna pratar högt för att överrösta varandra, skriker och skrattar, precis så där som tjejer alltid har gjort (även jag) i den åldern. De pratar oavbrutet om till synes ingenting speciellt och jag trevar instinktivt efter min mp3-spelare för att få lite musik som avleder mina stresshormoner.
Vi har tusen och åter tusen ord att uttala men ändå säger vi inte det vi egentligen tänker. Vi är sämre än djuren på att skaffa oss en partner, upprätthålla fred eller fostra våra barn, kanske just på grund av vår förmåga att tala. Vi pratar en massa, kråmar oss inför vänner och bekanta, sitter i möten, känner oss viktiga, men i slutänden är det bara prat, prat, prat. Jag blir ibland så trött på alla som pratar och trött på min egen röst för den delen. Jag inser trött att batterierna i min mp3-spelare tyvärr är slut. Jag nöjer mig att peta in hörsnäckorna i öronen och sen lyssnar jag istället till de dämpade ljuden av livet som pågår runt omkring mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar