Jag är inne i en omvälvande period av mitt liv just nu. Kanske är det en försenad 40-årskris, kanske är det våren vad vet jag. Jag misstänker att det kommer en tid i varje människas liv då hon stannar upp, ser sig omkring och tänker "Vad är meningen med allt?" Dagarna och timmarna går och kommer aldrig mer igen men istället för att står på barrikaderna och förändra världen, sätter jag mig framför tv:n och kollar slött på när en kvinna i min egen ålder opererar om sig för att se yngre ut. Man går till jobbet som tack och lov är spännande och ger kraft, kommer hem, lagar mat, fixar lite med tvätt och sånt och hör hur makens arbetsdag har varit. Ibland ger man sig ut på en kvällspromenad, ibland blir det tv eller internet. Så är det dags att gå och lägga sig så man orkar upp nästa dag och så rullar det på.
Men så plötsligt händer det något, det trygga livet bromsar in och tar en annan väg och någonstanns ifrån kommer svaret på frågan. Det är så självklart att det är skrattretande, men tyvärr kan man aldrig riktigt ta till sig svaret förrän man är där, mellan två andetag. Inträngd i ett hörn utan valmöjligheter. Det är då som jag inser, verkligen känner med hela mitt väsen att det är att få vara frisk och både ge och få kärlek och uppskattning som är det viktigaste av allt. Allt annat ordnar sig på något mirakulöst sätt, men utan den grunden hjälper det inte hur rik eller hur duktig du än är. Det är också den insikten som glöms bort så fort, så fort när livet kuggar in i de vanliga spåren och rullar vidare. För det gör det. Det gäller bara att bestämma sig om man ska hänga med ett tag till eller om man ska lägga sig på rälsen. Men så länge man hänger med kommer man att röra sig framåt. Ibland i det närmaste omärkligt, men likväl framåt. Och på vägen kan det hända att man åtminstone har en hyfsad utsikt och det är ju inte fy skam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar