Jag blir så trött...

En pastor i USA gillar inte muslimer och får för sig att lösningen på det är att bränna Koranen. Hundratusentals mil bort får muslimer reda på att någon typ i USA har bränt ett exemplar av deras heligaste skrift. De blir arga och lessna och lösningen på det är att attackera FN-personal som inte har någonting alls med bränningen att göra. Död, sorg och elände sprider sig helt i onödan bara för att knäppgökar i alla länder tycker sig ha problem och söker dåliga lösningar på dessa. Vad är det med världen och dess innevånare? Vill vi inte alla leva i fred? Vill vi inte vakna glada och trygga varje morgon, gå till jobbet, skratta, äta och älska? Vill vi inte stanna upp, se oss omkring och tänka "Oj, så vackert det är här!" Jag misstänker att den större delen av världens människor vill just det, men de gör inte så mycket väsen av sig där de sitter i solen och njuter av livet. Knäppgökarna drar ut på gator och torg, skriker slagord, bränner och avfyrar gevär. De syns och märks och deras aggressioner väcker aggressioner hos andra knäppgökar. Öga för öga tills världen är blind eller? Jag tycker mig märka att vi redan är på god väg att bli synskadade. Vi är ju alla människor, oavsett kön, ras, religiös eller sexuell tillhörighet. Vi är precis lika mycket värda allihop. Varför är det så svårt att förstå? Visst, jag kan bli rädd när jag ser muslimska män som skriker ut sin vrede på tv, men att min rädsla skulle bli mindre om jag brände en bok... nej det är inte lösningen. Lösningen är utstäckta händer, inte en knuten näve. Jag känner i mitt innersta att i just detta ögonblick sitter det en människa hundratusentals mil bort och tänker precis det jag tänker just nu: "Varför kan vi inte leva i fred med varandra?" Jag bryr mig inte ett skvatt om vem den personen är, vilken hudfärg den har, vem den älskar eller vem den tillber. Allt jag bryr mig om är att hitta den utsträckta handen. Jag finns här! Jag är precis som du! Freden börjar med mig och dig.