Det är söndag och jag har kokat lingonsylt, kål och ris till kåldolmar samt kokat upp disktrasan. Disktrasan är av lin och ett av världens 7 underverk. Den börjar aldrig lukta skunk som en wettextrasa, den ska bara kokas då och då för att fräschas upp och när den blivit sliten kan man kompostera den. När jag med ett förnöjsamt leende hänger upp den rena disktrasan tänker jag på min farmor som var hemmafru hela sitt liv. Tänkte hon någonsin att hon hade för lite "egentid"? Önskade hon sig någonsin en "walk-in closet"? Funderade hon ibland på om hon inte borde träna inför "Beach 1967"? När hon levde var jag för ung för att ställa alla frågor som jag nu grubblar på. Det känns lite trist.
Jag tycker själv att jag ägnar allt för mycket av min fritid åt hushållsgöromål såsom att städa, tvätta, laga mat och allmänt plocka undan och försöka hålla ordning. Jag längtar efter tid att bara vara utan att känna en lätt hets att göra allt det där andra. Men när jag väl har en stund över som inte fylls av ovanstående göromål, gör jag oftast... ingenting vettigt alls. Som nu när jag sitter här och skriver på min blogg. "Life is what happens while you´re busy making other plans" som John Lennon ordade om och visst är det precis så det är.
Kanske är det allt det där vardagliga pysslet som egentligen är det bästa sättet för mig att koppla av och ladda inför kommande arbetsvecka. Kanske är allt ok precis som det är just nu. Jag får för mig att det är tankarna på att det borde finnas något annat, något mer som är själva grunden till att jag känner mig stressad. Om jag bara slappnade av och lärde mig uppskatta nuet så skulle inte dået kännas så lockande. Om dået vet vi ju ingenting. Det kan bli bra eller dåligt. Och det som har varit det är för alltid borta. Jag undrar just om farmor alls tänkte på att det fanns ett då och ett nu? En sak är då säker; när jag och farmor träffades var det alltid nu, inte sen, och det är jag väldigt glad och tacksam för.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar