"Den som skrattar innan frukost, får gråta innan kvällen" sa vår mor ofta till mig och min syster när vi var allt för muntra och högljudda. Det var nog ett sätt för vår mor att få lugn och ro vid matbordet, men de orden hade större inverkan på våra liv än så. Än i denna dag har både jag och min syster svårt för att gapskratta, speciellt när vi är i ett sällskap. Det är när det bara är hon och jag som vi vågar på riktigt och även då ser jag i min systers ögon att hon tänker det jag tänker. "Det här kommer vi att få lida för sen!" När jag träffade min make fick jag höra hans berättelser om Laestadianismen i Torneå lappmark och dess inverkan på hans egen släkt och familj. Där hade han som barn fått höra att om man gjorde något syndigt så regnade det heta stenar från himlen ner i huvudet på en. En slags variant på det där med kvällsgråten, men lite mer handgripligt.
Jag har det bra. Jag är lyckligt gift med en underbar man. Jag fick utbilda mig till ett intressant yrke och jag har förmånen att arbeta på ett fantastiskt ställe med världens bästa arbetskamrater. Vår katt är den gosigaste katten i hela världen och min pappa är så gullig och gör så bra saker för mig att jag blir alldeles tårögd. Under de senaste åren har jag många gånger stannat upp och tänkt "Det här är underbart. Jag är verkligen tacksam." Men i samma ögonblick har en skugga smugit sig in i mitt medvetande och den har viskat "Det här är FÖR bra. Jag kommer att bli straffad. Heta stenar eller något ännu värre..." Och så blev det. Först vältrade jag mig i tankar på vad jag kunde ha gjort annorlunda. Sen tyckte jag synd om mig själv. Sen blev jag arg och då vände det. Jag skiter fullständigt i om jag får gråta innan kvällen! Jag har tänkt skratta och njuta när tillfälle ges! För om jag inte vågar skratta så kanske bara gråten finns kvar till kvällen och hur kul är det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar