I väntans tider

Att vänta är en konst. En konst som jag inte behärskar särskilt väl. Det spelar ingen roll om det jag väntar på är något roligt eller något hemskt: jag gillar inte att vänta. Än i denna dag minns jag känslan av besvikelse när mina föräldrar ibland yttrade orden "-En annan gång" när jag ville något som de inte kunde gå med på just då. Jag visste att "en annan gång" oftas innebar "aldrig" eller så kändes det åtminstone. Jag ville ju det där NU inte sen, då var ju ögonblickets magi sedan länge förbi och inget kunde tas tillbaka och göras nytt igen. -När jag blir vuxen ska jag alltid göra som jag vill, tänkte barnet och växte så småningom upp och insåg verkligheten. Det blir bara fler saker att vänta på och alla kan man inte styra över även om man är vuxen. Väntar man på något roligt, sniglar sig tiden fram. Väntar man på något hemskt, närmar sig tiden långsamt och obönhörligt som mumindalens Mårra. Jag gör listor och bockar av, packar och packar om i väntan på det som komma skall. Det märkliga med det man väntat på är att det oftast passerar förbi väldigt fort, trots att man ägnat timtal åt att längta eller gruva sig för just det tillfället. Sen sitter man där och pustar ut, kollar på foton, ringer sina vänner och säger -Du vet, det är liksom ingen idé att planera något, det blir som det blir ändå.