Semester

Att vara resesällskap med en som slöjdar kan vara en upplevelse i sig. Långa studer går det inte att få svar från den som virkar eftersom man tyst räknar maskor och varv i huvudet och måste börja om från början om man blir avbruten. Dessutom släpar man med sig material och redskap som om jordens undergång var nära för man vet ju aldrig när man får tid till det där påbörjade projektet som legat alldeles för länge nu (ni vet vad jag talar om eller hur?). En gång var jag på auktion på en gård där en gammal dam hade levt. Jag försökte ropa in en komplett spinnrock, men en hagga som såg ut som om hon skulle luta av den och ställa blommor på den fick den istället. Nåväl, förutom textila redskap gick mängder av oavslutade stickprojekt under klubban. Det gick plötsligt en iskall kår genom mig när jag såg lådorna med omonterade tröjor och jag tänkte: sådär kommer det kanske att se ut när jag dör... Så jag ägnar stora delar av semestern åt att försöka färdigställa mina påbörjade alster. Min älskling plöjer svenska deckare under semestern så som tur var är han lika tystlåten och stationär som jag. När han börjar snarka vet jag att det är dags för mig att pausa och sätta på kaffet.