Det var en tidig morgon i mitten av januari. I bilen på väg in till ännu ett möte slogs jag av avsaknaden av färg. De senaste veckorna hade det varit -30 grader, nu var det bara -7. Rena värmeböljan. Träden var belagda med ett tjockt lager rimfrost som fick dem att se ut som barrträd. Det var vitt, grått och svart som mötte ögat. Det var behagligt. Det skickade en signal till allt levande. Ta det lugnt, spara på krafterna, tänk efter före.
Men gör vi det? Nä, vi flänger på som vanligt. Ingen skillnad om det är sommar, vår, höst eller vinter. Jag tänker på de som fanns före oss. De som levde när det inte existerade fabriker och Internet. De som till och med saknade klockor och ändå klev upp, skötte barn och djur, älskade, grälade och levde tills de dog. Varje årstid hade sin tjusning. Våren med nyfödda djurungar, sommaren med sin värme, fisk och villebråd i överflöd, hösten med bär och svamp och odlade grödor. Och så kom vintern. En tid som med all tydlighet signalerar att nu är det tid att se över det som gått sönder under den hektiska tiden, tid att leva av förråden, tid att krypa tätt intill och stirra in i elden.
Tiden ja... Jag har sedan en längre tid irriterat mig på klockor som kostar nästan ingenting men drivs med små batterier som fort tar slut och som dessutom inte är så bra i längden, vare sig för mig eller min omgivning. Jag började leta ett armbandsur med mekaniskt urverk. Det var min make som till slut hittade ett gammalt herrur för en hundring på en loppis. Den är en fantastisk uppfinning. Varje morgon skruvar jag några varv på den lilla ratten till höger om urtavlan. Jag håller upp klockan mot örat och hör det betryggande tickandet. Om jag inte drar upp min klocka så stannar den. Det känns som om själva tiden stannar, att jag på något sätt har kontroll över hur fort den ska gå eller om den ska bromsas upp. Urtavlan har fått sig några törnar och repor löper kors och tvärs över den. Men det gör ingenting. Snarare tvärt om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar